Så det var längesen nu. Livet fungerar bra. Jag läser Murakamis bok om en man som befinner sig i en brunn för att fundera kring sitt liv. Jag ska på klassresa med fina människor som jag tycker om, och på tisdag ska jag resa tillsammans med Johannes familj till Spanien. Det finaste ska bli att umgås med dem. De har hamnat i någon skugga med tanke på att livet förändras och jag befinner mig i en ny stad. Men det är så fina människor, en fin familj som jag behöver spendera tid med och konstruera en större relation med.  Det där med att det var viktigt att vårda sina vänner och människor man står nära var det sista min syster sa till mig innan hon åkte till Guatemala. Och tanken över att förlora någon som jag tycker om för att kontakten var otillräcklig är nog kanske det största jag befarar just nu. Snart slutar den här terminen och alla springer iväg till sina smultronställen.  Jag åker hem till skogen, där det på tal om att vårda sina vänner, väntar gamla klasskamrater och tjejer som tar studenten, och de har jag verkligen saknat.

Imon är det Valborg och idag peppnick på kvalborg. 

Jag har varit jättekritisk mot Glee på senaste tiden. Men de två senaste veckorna har de levererat med två starka avsnitt och igår låg jag och grät under avsnittet för att det var så fint. Glee lät en ny karaktär träda fram i förra veckan. En kille som definierar sig som tjej och tillslut uppträder med en frisyr, klänning och höga klackar för att göra lite revolt, men mest för att hen mår bra av det. Jag har aldrig sett det här i en amerikansk serie och blev så glad att det var Glee som framhävde det här utan någon speciell problematik. Det är ett viktigt ämne och behöver absolut diskuteras, så när jag insåg  vad gleeteamet försökte, och lyckades med att framhäva blev jag så, så, sååå glad.
Under det senaste avsnittet får vi se annat än heterokänslor , äntligen avskalade de bort Finn och Rachels pinsamma förhållande problem och lät två Kurt och Blaine bråka , vara förbannade, sårade och visa känslor! Detta ledde till två oootroliga nummer som jag inte kan sluta titta på. Jag är helt enkelt tillbaka i Gleesfären och dreglar återigen åt alla nummer de gör. Det mår jag bra av, så bra att jag skriver som en kratta.

Det är väl typiskt mig att glömma mina nycklar i småland och inse det alltför långt in på bilresan ner mot Lund. Paniken, och tårarna. Jag har inte tid med något sånt här, tentan ska in på onsdag och inget får gå fel. Hela helgen har varit perfekt och resan till Paris var oförglömlig. Det är klart något ska klämma i tån någongång. Men tur har jag dock ändå. Johannes bror lever i Lund och tog emot mig med sina andra inneboende-vänner i en mysig lägenhet där jag kan sova i en relativt skön säng och i ett väldigt mysigt rum i ett tyst Lund.

Imorgon åker jag till Paris. Det går väl inte riktigt beskriva och tid har jag inte heller just nu. Hela dagen har jag försökt ta igen studierna och det som egentligen borde göras i helgen har jag gjort idag för att inte sitta i Paris och ha ångest. Resväskan är fortfarande tom så nu är det det som väntar!

Skolan började idag igen efter en veckas ledighet, och då inser jag hur mycket jag har saknat mina klasskamrater och vänner. Därför tackar man inte nej till kalasfirande utan följer med trots att kanske kroppen och känslan vill borra sig under duntäcket och titta på det nya Glee-avsnittet. Men efter en heldag med fina människor, visade sig att det avsnittet jag hade väntat på i över en månad inte höll måttet ändå. Det var uselt och jag är jättebesviken. Nu väntar New girl innan jag somnar i mitt himmelrike. Fantastiska Zooey Deschanel med hennes söta klänningar. Åh.

Det är äckligt grått, kallt och blött i Lund idag. Men glad är jag ändå, för jag sitter här i mitt rum under mitt duntäcke, försöker ta mig igenom tre kursböcker som väntar, men jag lyssnar på Coldplay istället och drömmer mig bort till augusti och Stockholm Stadion.  Sneglar jag lite åt höger står en röd resväska som väntar på att bli fullpackad. Tittar jag på klockan är det inte många timmar kvar till Glee är tillbaka på TV-rutan i USA igen och tittar jag ner på mina naglar är de målade i turkos och har inte blivit bitna på snart tre veckor. Det är rekord.

Mina föräldrars bekanta från Chile har många flyttat tillbaka till sydamerika, en anledning är det gråa vädret här i Sverige. Men det kan inte vara den största anledningen, det är bara en enkel version. För små guldmynt i vardagen kan ju få solen att lysa ändå.

 Sommaren kommer antagligen trippa fram snabbare när jag beger mig ut mot länder där solen skiner. De här tre närmaste månaderna är planerade med resor. På fredag, Paris. I maj en resa till Spanien med Johannes familj i lägenheten i Torrevieja och sedan i juni, en resa till Italiens ö Sardinien.  Det kan inte bli bättre just nu.

Så igår fann jag ett par solglasögon som ser ut som ett par vanliga glasögon.  På senaste tiden har min längtan efter ett par riktiga glasögon ökat extremt, men när synen fungerar väl så finns ingen ursäkt. Men nu behöver jag inte skämmas över att gå runt i glasögon,för det är ju faktiskt solglasögon! Helt fantastiskt. Känner mig lite som labbtjejen på kemilektionerna när vi skulle laborera på högstadiet. Men jag gillar dem. Och dessutom gillar jag min nya blommiga klänning från Asos, den ska med till Paris på fredag.

Var på bio med mina två favoritkillar i världen idag. Titanic kan aldrig bli uttjatad, den har följt med sen barndomen och genomsyrat olika epoker av mitt liv. Varje tillfälle ser jag med nya nya glasögon, det vill säga med nya värderingar. Idag kunde jag notera små detaljer som jag aldrig hade lagt märke till förut i både kön, etnitet och klass. Det är ett par nya glasögon jag har fått , mycket tack vare för att jag läser genus nu. Den kursen har öppnat upp för ett helt nytt synfält och när jag ser en sån här film och till vilka tankar och slutsatser det tar mig till inser jag hur privilegerad
jag är som får möjligheten att läsa genusvetenskap.

Det var längesen Johannes var i Lund. Det är väldigt skönt att honom här igen.

Det var inte enkelt att hålla löftet om att leva med mig själv i veckan. Jag dras ständigt till människor som jag känner något speciellt för, och jag märker mer och mer hur personers egenskaper gör mig till en bättre människa, hur mycket personer som jag klickar med gynnar mig på olika plan. Det hade varit fint att kombinera detta med mina framtidsplaner nu när jag  nästan är säker på att jag inte tänker satsa på journalistiken. Det har varit jobbigt det där med att journalistintresset har kraschat i botten. Det har känts, och känns fortfarande som en identitetkris, jag var journalist-Natalia i Småland i sju år som hade mål och stora visioner, nu är jag på ruta 1 igen, och vet inte riktigt vad jag vill.

Och nu lever jag i en ny stad där människor inte behöver se mig som Natalia som älskar att skriva längre.  Det kanske var en täckmantel i Småland, en trygghet för att bekräfta vem jag var där, jag liksom byggde min identitet kring hela min skrivhets, och jag älskade det mer än allt annat. Jag fick bra respons från lärare och skrev i tidningar. Det kunde inte bli bättre. Och när jag upptäckte Lund, utbildningarna och människorna märkte jag långsamt hur mycket jag hade missat i skogsbubblan. Plötsligt lämnas jag ensam med nya ansikten som inte vet vad jag älskar. Jag kan plötsligt utveckla vingarna och bygga nya intressen och framförallt bygga på och bygga om mig själv.

Men det har ju alltid varit jag- jag har alltid vetat vad jag vill, det vet ni som har känt mig i flera år. Och det det är klart det gör ont. Det känns som att jag har förlorat en del av mig själv när jag inte vill bli journalist längre, nästan som ett svek mot mig själv, och det är något som har tärt på mig i flera månader. Nu börjar det kännas bättre, men jag försöker fortfarande förstå mig själv och hitta mig själv någonstans. Hur och varför det blev så? Det kanske inte bör kompliceras, men det här är ett personligt dilemma för mig när jag har byggt mitt liv och en stor del av min identitet kring journalistyrket. Men det kanske är så enkelt att acceptera det faktum att man personligen utvecklas. Jag är 20 år. Jag var 13 år gammal när jag bestämde mig för att bli journalist. Det kanske är dags att gå vidare från skogsbubbla till en annan bubbla som ger mig större utrymme. Det känns inte heller fel, bara lite läskigt att ta det steget. 

Ni som har känt mig ett par år vet hur mycket Morgonpasset betyder för mig. Så när jag var med idag trodde jag att jag skulle spy av nervositet. Jag skulle prata med de tre coolaste radioprofilerna i Sverige, och det var en aning svårt att ta in. Martina, Kodjo och Hanna har jag lyssnat på sen i slutet av nian och de där personerna har fått mig att gråta av skratt. Så jag befann mig i ett euforiskt-vakuum när jag pratade med dem. Det visades sig gå bra ändå, och Gabriela hann lyssna på det. Det är det viktigaste.

Påskensam

-Är det inte lite tomt i Lund idag? frågade Kim när vi gick genom studentgatorna.

Och det var det sannerligen. Det var glest i Lund. Det märks att påsken tar vid, studenterna tar sitt pick och pack och åker hem-hem.Men jag tänker stanna här. Det är något fint över staden, något som får mig att må bra här. Jag har spenderat många helger i skogen de senaste veckorna, och det känns rätt att stanna här över lovet för att andas skåningar.  Dessutom behöver jag vara ensam i mitt vita rum. Jag är beroende av människor, men behöver också vara för mig själv ibland och därför ska det bli skönt att stänga igen dörren och gå i ide i mitt 20-kvadrat. Nackdelen är självklart märkbar, vänner ifrån mitt småländska hjärta missar jag. Men det måste vi ta igen under sommaren. 

I will always be your soldier

Under jullovet för ett år sedan hade jag och Gabriela våra dispyter och det hela slutade med ett ganska stelt och jobbigt avsked när hon skulle hem till Uppsala igen. För att gottgöra hela händelsen, skickade hon iväg hälsning till mig den 21 januari när jag fyllde 19 år. Genom Morgonpasset i p3 önskade hon vår systerlåt och skickade iväg ett förlåt och ville börja om från början. Det hela slutade med att jag hamnade i total chock och sedan brast i glädjetårar. Det var det finaste jag hade varit om på min födelsedag och det klippet levde jag på länge. Imorgon är det min tur, Gabriela är uppe i luften nu på väg mot Guatemala, imorgon ska jag prata med Kodjo, Hanna och Martina runt 0940 och ska önska våran systerlåt tillbaka till henne. Lyssna gärna.

Ibland krävs det inte många personer för att det ska bli en fantastiskt lyckad kväll. Vi var få, men det räckte gott och väl för att somna med ett stort leende på läpparna. Kulturbolaget bjöd på dirty dancing och grease låtar och det var första gången jag varit på en klubb som spelar mina nostalgilåtar. Det var bara väldigt fint. Och sista samtalet slogs till Gabriela i en trång toalett på en pub och jag minns att hon speciefikt säger att jag ska vårda vänskap, för att det  längden betyder väldigt mycket. Det är väl kanske därför det slutade så bra igår. Jag vet vilka jag har och är väldigt glad över jag vilka jag har i mitt liv. Och det inkluderar inte bara mina vänner här nere i Skåne.

Jag har fått en Robynuppenbarelse. Hon rör sig som ingen annan på scen och jag sitter och dreglar framför klippen för att hon har ett så fantastiskt scenspråk. Vem kan göra hemskt fula danssteg och få det att se snyggt ut?Hon äger ju totalt skiten ur allihopa. Hon är jättecool och jag förstår inte varför jag inser det så sent och faktum över att hon ska vara förband åt Coldplay i sommar i nästan alla stora europeiska städer förutom i Stockholm är ju en aning tragiskt.

Hej vänner.

Trots att solen lyser till och från väntar en lysande dag. Det planeras grillning med korren och sedan utgång med mina fina vänner från genus i Malmö.  I detta tillfälle sitter även Johannes instängd i ett klassrum och gör högskoleprovet. Vilken ångest. Men jag håller alla tummarna.

Hittade det här på baksidan av mitt block när jag rotade bland gamla skolböcker.

Ha överseende med felstavningen. Jag var runt tio.

Alla våra ideal kommer från ett rosa åttiotal

Först upptäckten av heneratorn, sedan Kakans talkshow på svtplay, och idag bilden ovan. Mitt genushjärta smälter.

Yepp. Gleeabstinens.

När jag är yr tittar jag på Glee och mår bra igen. Jag saknar dem.

Det fanns ett ljus som aldrig släcks i sångerna från min uppväxt

Innan jag cyklar iväg till salsan hinner jag lyssna på 999. En vacker låt om livet och det där med att tro på sig själv. Berg är dessutom en fantastisk poet. Nu är det bara biljetten som ska köpas in så att jag och Julia kan återuppleva det magiska vi en gång gjorde tillsammans i sommar.

Och jag tänker mycket på dig och somnar förmodligen tillslut med dig i tankarna.

Jag har möte med en studievägledare imorgon och inatt känner jag mest bara ett hål i magen över framtiden. Jag borde sova men sömnen vill inte vara min vän inatt.Lite vilsett mår jag just nu. Imorgon är det en ny dag och troligtvis har ångest lagt sig under ytan. Men att notera min oro är också bra för mig i mitt annars väldigt fina liv. Jag behöver ibland tveka för att inse att jag inte har något att oroa mig för.Att må sämre leder ofta till att jag mår bättre.

Dom 999 saker jag aldrig skulle göra Dom vägs upp av 999 värre saker jag redan har gjort

De där drömmarna vi drömde kom från gränsland bortom taggtråden
där skyttegravar grävdes när någon annan byggde landet när vi sov
Nu är vi vakna men vi känner inte igen oss
De har rivit våra gator bränt ner lekplatserna
där vi hängde som barn
Hur långt man än har kommit
är det alltid längre kvar


Så nu tänker vi på resor, Vita nätter, Ian Curtis
Är du Michael Jackson eller Michael Bolton
Är du Pepsi har du Kola
är du lönsam i din nakenhet, dina blåmärken och valkar
Du har gåshud för du fryser är det här det bästa livet hade att ge?
Hur långt man än har kommit
är det alltid längre kvar

Det här med att hålla kvar i pengarna innan Paris var lättare sagt än gjort. Beställde precis två klänningar från Asos som hade kommit in i min storlek och självklart kunde jag inte hålla mig. Nu får det räcka.

Har smitit iväg från Johannes sovkoma för att spendera mina sista timmar med Gaby innan hon åker upp till Uppsala igen. Vi sitter å hänger vid varsin dator och gör ingenting, precis som det ska vara. Det är konstigt att säga hejdå, hon kommer ju tillbaka,hon har varit borta länge förut. Men den här gången känns det lite annorlunda. Jag vet inte om det är på grund av det är hennes första riktiga jobb eller för att det handlar om hon ska iväg till Guatemala City. Det jag har hört låter inte trevligt och mest av allt är nog rädd att något ska hända henne. Men det säger jag ju inte till henne, då blir hon nervös och sur.

Vardagarna i Lund har varit fina. Jag spenderar det med människor som jag verkligen tycker om.

Vi kramas i kramrutan utanför skolan,vi har firat Alex födelsedag i tre olika caféen och vi stannade till i en vit butik med mackarones i alla dess färger. Det som tynger oss mest nu är att vi är inne på delkurs 3 och när vi landar på delkurs 4 är det inte långt kvar tills vi skiljs åt. 

Den tanken gör mig ledsen.Men. Det är fredag idag, solen skiner inte i Skåne, men jag försöker skina ändå. En kärleksfull helg väntar ju.

Jag frågar, gråter du? Du smakar salt.

I natt är jag mest ledsen och glad samtidigt. Ibland saknar jag den depressionen jag hade under tonåren, då allt kändes omöjligt och hemskt och alldeles, alldeles djävulskt fruktansvärt. Musiken kändes mer då, det högg i hjärtat, saker Berg sjöng kunde vara så träffande och då grät jag mer, mer och mer. Idag gråter jag inte till musiken längre, jag känner inte den inte på samma sätt. Men när jag lyssnar på Kent i  natt, kan det ta mig tillbaka till tiden då jag mådde som sämst och då blir jag ledsen igen. Känslan liksom återupptas och jag blir påmind.  Den jag var innan har trots allt blivit den jag är idag och när jag hör toner som återspeglar en annan tid blir det ännu påtagligare och på något sätt, lite värre.

Syster

Egentligen hade det varit fint att stanna i Lund och ta emot vårlyckan som smyger sig fram bland Lunds trånga kullerstensgator. Men Gabriela kommer hem för sista gången innan hon åker till Guatemala, så imorgon tar jag tåget tillbaka till skogen ännu en gång. Mest av allt vill jag inte tänka på att hon ska infinna sig i Sydamerikas farligaste stad i ett år, men jag vet att det närmar sig en sista kram på väldigt länge.

Jag åker snart till Johannas värld. Staden som hon uttalade som Paris, staden som hon uttryckte under hennes besök i Lund. "Det gör ont i varenda ben av mig när jag tänker på att jag någon dag måste lämna Paris". Med den meningen sagd kunde jag inte motstå att beställa en biljett till staden som alltid varit en dröm. Johanna har upptäckt sina smultronställen där, det som turister inte hinner se bakom solglasögonen, och det är väl nästan det som är det finaste av allt med den här resan, att hon kommer visa mig sitt Paris.

För varje föreläsning som går, för varje genusperson jag pratar med, för varje kursbok jag läser inser jag hur allt faller på plats. Journalistik är ingenting för mig längre, det var min identitet i lillhålan i Småland, men där lever jag inte längre. Lund har öppnat dörrarna för något mycket bättre.

Det värsta jag sett på länge

Så vi börjar med delkurs 3 idag och fördjupningar sker. Jag har valt migration och globalisering som inriktning, och vår föreläsare uppmärksammade EUS propaganda film som har blivit bortagen  på grund av den rasistiska undertonen som genomsyrar videon. och ja. vad tänkte dem med? Det är inget skämt, den här videon skulle ha riktat sig mot 19-24 åringar och jag blir mest bara mörkrädd när jag ser den. Den är läskigt, läskigt rasifierande och otroligt fördomsfull. Jag tappade förtroendet för EU när jag såg den här idag. Mina kamrater reagerade likadant och vi försökte se ett sammanhang, men kom inte fram till något förutom att vi inte visste om vi skulle skratta eller gråta. Det måste har varit många personer som jobbat med produktionen av filmen, var det ingen som ens reagerade på den rasistiska framställningen som de hade skapat? .Märkte ingen hur fel det här skulle verka? Mår bara dåligt. Om det hade varit Sverigedemokraterna hade det inte förvånat mig. Men det är EU som står bakom den här propagandafilmen. Jag förstår inte!!

Ja!!!!!!!!!!

Bokad resa till Paris! Hur fantastiskt låter inte det??????????

Jag saknar Sabina. Jag lovade mig själv att aldrig låta de komma nära igen, för jag vet hur det brukar sluta. De försvinner snabbt, och så blir det alldeles tomt och tyst i huset igen, och så blir jag mest bara ledsen och orolig. Men det slutar alltid med vänskap ändå, en långsam kärlek som sakta byggs upp, och försvinner de så gör det mest bara ont. För där försvinner någon som gett dig insikt i livet, där försvinner hon som du mest av allt vill ska stanna i trygghet och säkerhet så att ingen, någonsin, någonsin ska kunna röra henne, och där försvinner din vän. Tanken.att hon lever utanför vårt hem idag, är ja..ordgårinteattbeskriva. Men det är många tjejer som behöver hjälp, och vi går vidare...och det är också ganska jobbigt, att se så många försvinna men samtidigt månaden efter välkomna en annan, som att ingen annan har levt här och genomsyrat våra liv. Varje person har satt sin prägel på oss, och på mig, och det kan ingen ta ifrån mig.

 Men jag minns dagen hon kom för tre veckor sedan, hon satt där vid matbordet, nykommen, blyg, tyst och nervös. Den här helgen när jag var hemma hade något hänt. Mamma, Pappa, och Laura är som en familj. Hela den stela atmosfären är bortblåst och vi skojjar, spelar kort, skrattar. Hon ler, hon skrattar, hon mår bra, hon tycker om oss. Hon är en av oss.
och att se hennes glädje. Hennes utveckling på endast tre veckor, det gör mig lycklig. Livet känns på något sätt mer värt att leva och jag blir tårögd så fort mamma berättar att hon har börjat skaffa nya vänner och hjärtat det smälter hela tiden av  kärleken hon blommar.Det är alltid så, det går inte att undvika att älska dem.

 Jag vet inte hur mina föräldrar lyckas få varenda tjej att känna sig som hemma, att känna sig betydelsefulla och att känna sig älskade.

 Mamma och pappa är världens coolaste människor. Jag vet inte hur de gör. Och hur de går vidare, för jag vet att varje person vi har lärt känna genom de här sex åren har påverkat oss enormt. Hur och varför de har gjort det krävs en bok för att beskriva.

Firar att jag har fixat sommarjobbet! Det här kan bli en bra vecka med massa planering om vinden är med mig. Ska snart ut och leka i skogen med Linnea.

2. “

   Nu på fredag skulle vi ha spelat 999 i ett stort tv-program med norsk host...

   Kent

   7 hours ago

   ReplyRetweet
3. Share
   “

   ...men de tyckte låten var för lång och ville ta bort 2.53. De var rädda att folk skulle "byta kanal" ������

   Kent

   7 hours ago

   ReplyRetweet
4. Share
   “

   Så vi sa nej. Men eftersom vi redan bokat rep med crew och allt så spelar vi in den själva och sänder en live-version snart. Återkommer!

   Kent

   7 hours ago

   
   

Kent är på g. Jag bara älskar det.

Det är få dagar om året då din saknad är påtaglig. Jag märker det på dig, hur du tystnar och hur ditt kroppsspråk förändras till det mindre. Jag vet att du saknar Chile, din stora skala av bröder, farmor, farfar, språket och kulturen. Ingen kan ta det ifrån dig. När jag var liten brukade du ställa dig vid trappräcket och fastna med blicken på en punkt med en tandpetare i munnen. Jag var liten, men inte liten nog för att förstå att du saknade någonting någonstans långt, långt borta. Idag har du varit väldigt tyst, men det är okej. En tyst pappa kan också vara en fin pappa, jag ser det på dig, och samtalen till Chile som inte brukar ske ofta ringdes idag. Som en bekräftelse på saknaden. Och att se saknaden hos någon, speciellt på en förälder, kan få en att inse hur mycket jag inte ska ta för givet över vad de har lämnat i Sydamerika och hur mycket skit de har fått stå ut med. Jag stannar, andas, tänker. Vänta. Hur hamnade vi här? I ett vitt tegelhus med två våningar? Med två bilar utanför? Och en gräsmatta med två plommonträd? I ett vältalat bostadsområde?  Med en lägenhet i Spanien? Vi lever precis som en Svensson familj, fast utan hund. 

Och historien bakom liknar antagligen ingen annan etnisk svensk Svensson familj. Men det är tankar som cirkulerar idag, tack vare min älskade pappa. Hans längtan blir som min lärdom. 

Det var längesen. Mest för att jag har varit tvungen att återhämta mig från allt det fina som sker runtomkring mig .Internationella kvinnodagen var nog det bästa jag  har varit med om på länge. Feministtårta i skolan, demonstration och efterfest i en fullsatt moriskan i Malmö med sprudlande människor som är så glada att de till och med måste dansa vid baren . Helt fantastiskt, fantastiskt, en helnatt och dag i feministisk anda. Såhär hade jag aldrig firat 8 mars förut. Bara läst tidningsartiklar om hur det firades, men i år var jag med. Varenda ben av mig ryser av den fina natten.

Johannes har legat i badrummet hela kvällen, hans mage knakar ordentligt. Han verkar ha ont i varenda ben, till och med när jag klappar honom och kliar honom i håret får han ont. Det brukar inte vara så. Orolig. Helgen börjar bra...

Små vackra polaroidkort som jag hittade i vår mini Hogwarts-bokhandel som en kursare uttryckte det. Det är svårt att motstå små detaljer när våren hälsar på nu. Butikerna är fulla med kläder som skriker gult, rött, orange och grönt och färgfreak som jag är kan inte motstå. Men jag har lovat mamma att spara pengar och lägga ner det på bättre mat. 

Människor som jag cyklar förbi har börjat att le igen. Idag fick jag två leenden av personer jag aldrig har mött förut. Det var så fint. Jag har även lämnat min bajsbruna vinterjacka på kroken och bytt ut den mot mina rosa jacka som jag fyndade på myrorna. Lite kallt var det, men det är det som är fint, när vi börjar trotsa våren, trots att det kanske fortfarande är lite för kallt, och för tidigt så sliter man sig av mössan och skippar vinterkängorna bara för att solen äntligen tittar fram.

Jag saknar Glee, orkar inte vänta till 10 april. Det är pina.

Kan inte leva utan serien så jag kollar om från scratch. Säsong 1 är bäst, men säsong 2 är nästan lika, lika fantastisk. Det är ju då The Warblers träder in och Kurt blir kär i Blaine. Jättefint. Glädjetårar varannat avsnitt. Är det normalt? 

Slö

Lite såhär känner jag just nu. Trötthet kombinerat med inlämningsuppgift som måste in imorgon.

Måste vakna klockan åtta imorgon. Det är pina och jag inser hur mycket jag har lekt med tiden på sistone. Jag brukar annars vakna två timmar senare, och därför utnyttjar jag natten. Jag tycker om natten, att vara uppe sent till två, tre. Korridorskamraterna tystnar, det är mörkt och det enda jag kan höra är enstaka bilar som åker förbi vårt studenthus. Lund infinner sig i ett lugn, studenterna slutar att cykla och stadsbussarna vilar.  Det finns ingenting o ingen som stör.

Jag vet inte varför jag inte har skrivit. Kanske för att saknar Glee som har tagit en paus till april eller för att jag har varit krasslig i veckan.  Jag klirrade ett VG på min första genustenta, det känns väldigt bra. Jag behövde det, ju mer genus jag läser, desto starkare växer mina åsikter och fler brister ser jag i samhället som behöver limmas ihop.  Människor som inte förstår, och orkar argumenterar emot utan någon bra poäng är så fruktansvärt frustrerande. Jag blir så Trött när personer vid min omgivning inte förstår, är trångsynta och inte hänger med kring jämställdhet eller om olika genusdebatter. Ibland orkar jag inte. Orkar inte vara någon fröken,lära människor, försöka få dem att förstå. Tänker skitsamma, jag  pallar inte argumentera ännu en gång varför Gudrun är så jävla bra eller varför genuspedagoger bör finnas på dagis, eller om ordet Hen. Det värsta av allt är nog att höra " Men ibland så finns det ju extrema feminister" (vilka fan är det, och vart finns de? jag har mött 50 fantastiska genusstudenter, och har fortfarande inte träffat någon som hatar män) Eller den mest grundläggande meningen "feminister vill ju bara ta makten över männen".  Det är inte dagisbarn som säger det, utan människor som är äldre eller i min ålder. Ofta väldigt fina och kloka människor annars, men just då vill jag sjunka genom jorden, börja gråta och ge upp. Det är ungefär på den nivån genusdebatten ligger bland 20-30 åringar idag som inte har utvecklat sin rättvise-kapacitet än. Men. Jag. Kan.Inte.Låta.Det. Vara. Det är åsikter som har funnits vid min sida genom livet och jag kan inte vara tyst, det brinner i mig och och jag börjar darra av ren frustation. Det är en blandning av ilska och sorg. Jag blir förbannad, men mest ledsen. Orkar inte.Igen.Fatta! fhjkshdfkjshfkjs. Skit. Bajs. Gråta. Sluta.Förstå.Snälla. HALLÅ. Snälla.
Ibland, vore det enklast att inte ha någon åsikt alls, speciellt om jämställdhet, det är inte enkelt att vara feminist i Sverige. Därför var det skönt att få en bekräftelse idag.
- Jag vill börja med att säga att ni alla har varit så duktiga. Ni har gett strålande svar och ni är en väldigt, väldigt stark klass den här terminen. Ni förtjänar det bästa, det har varit så fint och inspirerande att läsa era svar, alla lärare är så nöjda och glada.  Och så applåderade vi varandra.  Vi är grymma. Genusstudenter, feministerna. Vi kan, såklart- Vi är smarta. Fint.

Lady Gaga säger det bäst själv

"Mitt hjärta är det jag gillar bäst. Och min hjärna.Jag tycker alltid att jag är som vackrast när jag är lycklig. Jag är väldigt lycklig just nu,så jag känner mig bra"

Det började med en ganska turbulent föreläsning där vi bokades i samma sal som 150 mattesnillar. En total kulturkrock uppstod som en kurskamrat uttryckte det. Föreläsningen på första delkursen kändes inte inspirerande, men en kurs får lov att dala ibland. Bättre tider blev det när vi gick på afternoon teasdag och knaprade i oss scones och semlor i en källare med dämpad Bon Iver musik i en mörk nationslokal med tända ljuskronor och några slingrande ljusslingor hängandes från taket.  Favoriter vid bordet var den röda tekannan och såklart det fina sällskapet.

Lyser alltid solen såhär i skåne? Det är februari men idag doftade det vår ute. Cykeln var inte grå, utan vinröd idag och det var för varmt att gå i strumpbyxor. Vi såg till och med vårens första vårtecken, ett par vandrande ballerinaskor. Men just när glädjen ska skjutas i höjden och Kim säger att vintern inte kommer tillbaka ser jag nu innan läggdags att en vit fasad har lagt sig på marken och att min cykel har blivit grå igen.

Johnny o Baby

 Jag har lett, ryst, och gråtit en skvätt ikväll tack vare Dirty dancing. Filmen tar mig tillbaka till barndomen när jag och min syster försökte lära oss varje danssteg som Johnny och Baby tog. Vi försökte till och med på oss lyftet, men klarade det aldrig. Några gånger skulle hon föreställa Johnny och ställa sig bakom mig och dra handen längs min arm, som Baby, och klara det utan att skratta, precis som på filmen. Situationen blev ännu mer fanatisk när min kusin från Chile hälsade på i Sverige och vi såg den flera gånger per dag. Det var utan tvekan, en av mina stora barndomsfilmer och det är därför jag ryser när de står i vattnet på kvällen efter en regnskur och ska lära sig lyftet  i en vacker miljö, och så ler jag så mycket när hon ska lära sig att dansa och allt blir så kaotiskt vackert med dansen och kärleken , och gråter gör jag när han håller om henne på scenen i slutet och kysser henne på näsan. Men idag kändes filmen lite mer, ja lite på grund av min syster för att jag vet att hon snart tömmer sitt rum i Uppsala och åker långt härifrån.

Guldkorn i veckan

När jag har mina korridorvänner som handlar dipp och gurka åt mig när jag sitter kvar och kollar på melodifestivalen.
När en kurskamrat frågar om jag blekt tänderna. Jag som inte ens är en vidare bra tandhygienist.
När en film har en vacker dialog.
När jag får en försenad födelsedagspresent av mina vänner.
När en gammal dam på Zara vänder sig om till mig och säger,
Du är en sån färgglad flicka.

Besök och saknad

Jag lämnade in min tenta i torsdags och tog emot mina två vänner i Lund. I ett tjugo kvadratsrum trängde jag in dem, de är fina vänner och snart står de med mössorna mot skyn och  gråter glädjetårar och vi kommer att gräva upp en låda vi grävde ner under en hysterisk högstadietid med önskemål om våra liv. Hur kan det vara möjligt att tiden har runnit förbi?

De lämnade mig idag och det blev genast rent, men tyst och läskigt tomt i mitt rum. Jag är ingen ensamvarg och kommer aldrig vara en fanatiker av ensamheten, så jag grävde ner mig under täcket och slöt ögonen. Vaknade med växande ångest och än mer saknad av Johannes som ligger i Kärda och är sjuk, och det enda jag egentligen vill är att han ska lägga sitt blonda hår på mina knän så att jag kan pyssla om honom. Lustigt hur saknad kan kännas påtagligt. Plötsligt försöker jag minnas hans grop i magen , hans armar, hans ben och hans  kisande ögon när han precis har vaknat.  Jag tror aldrig att vi har varit ifrån varandra så länge, men det var jag som behövde saknad, det sa jag. Och det är fint, men också väldigt svårt.
Sedan såg jag Clamentine och Joel blir förälskade i varandra. En mycket vacker historia med ett fint budskap om kärlek. Det är lite så det fungerar med kärlek, om den är äkta. Det är därför jag håller hårt i Johannes. Han är levande för mig och ibland behövs distans för att inse hur mycket hjärtat bultar.

Jag börjar att se ett ljus. Tentan är ja, knappt så att jag vågar skriva det, men klar. Jag ska läsa igenom mina tio sidor om genus en sista gång och sedan lämna ifrån mig den för att städa mitt rum som luktar tentadvala och tentaångest. Slutligen kommer jag att belöna mig själv med färska jordgubbar och det senaste Glee-avsnittet som handlar om kärlek. Livet är fint.

Klockan tickar två. Iris började låta så jag antar att hon också är trött. Jag har tittat på två gamla Glee avsnitt från säsong 1. Gråter och skrattar och ler och gråter igen. Jag vet inte vad det är med den serien,men Glee gör mig så glad. Hur kan det vara möjligt? Är det musiken,dansen eller karaktärerna eller en kombination? Jamen kanske. Nu behöver jag sova, en drös med mardrömmar om moraliska konflikter har börjat ta över min sömn. Det känns mindre bra. Tur att Glee finns.

Jag har suttit på min säng i mitt shabby chic rum och skrivit, skrivit och skrivit. I min tenta ingår  queer, feminism, homosexualitet, heterosexualitet, kvinnor och män. Det är utan tvekan den mest solidariska, finaste tentan jag har skrivit.  Nu är jag uppe i nio sidor, och det bådar gott. Nu lämnar jag tentan för idag men jag ska inte ta paus från min genusbubbla, utan jag beger mig snart till några kursare som ska se en feministisk film kallad Tank girl. Hur fint är inte det? Att jag har funnit människor som vill se en film som berör jämställdhet. Världen är stor när man känner sig ensam och ynklig, men världen är bra liten när man inser att man har guldkorn precis bredvid sig.

Söndagar skulle kunna bestå av en stark sprudlande känsla över att en ny vecka med nya upplevelser väntar. Men jag vet inte varför jag alltid känner mig lite ihålig på söndagar, som att ingenting existerar inuti mig.  Livet är bra fint nu dock, så det finnns ingen anledning att skriva om ångest för egentligen försvinner den lika snabbt som den återkommer.  Jag har bara skrivit om feministiska teoribildningar och om särarts, respektive likhetsfeminism idag. Men hemtentan flödar enkelt och snabbt. Det är inte som förra terminen då jag inte förstod och heller inte var intresserad av det jag skrev. Feminism är roligt att skriva  om.  På kvällen ringer pojken tidigare än vanligt.
- Är du trött eller varför ringer du såhär tidigt? frågar jag.
- Ja jo, jag är trött. Men jag saknar dig.

Ibland glömmer jag hur fin han är. Men det är vackert med längtan . Distans tär mycket, men ger mer tillbaka och det är därför vi orkar. Jag frågade en klok vän, ja jag tror jag kan kalla henne för vän nu. Jag var förtvivlad över tåget som var försenat(igen)  och frågade hur hon orkade med sitt distansförhållande och hon svarade med argumentet som övervinner allt.
-Kärleken.

Och det behöver inte bara innefatta parrelationer. Distansförhållande mellan vänner är minst lika viktig och dessutom avgörande för vänskapen. Jag har två fina personer som ska resa hit från småland för att besöka mitt studentlund i veckan. Det är också kärlek-som håller.

Dagen har spenderats i Malmö centrum i Second Hand butiker och sedan i Fågelbacken med mer pensionärer än fågelkvitter. Kim lever där. I en lägenhet med en grön matta vid ingången och små fåglar med paljettter på. Och för att inte glömma en grön skogsvägg i hörnet av köket.  Jag har alltid haft mina fördomar mot Malmö, det är enkelt när media har sina små godisbitar som det passionerat skriver om.  Men nu har jag tagit både tåg och buss till staden med dödsjukutningar och insett att de enda skotten som har berört mig är det som träffar hjärtat och börjar slå för vänskap istället. Där bor människor med ett gott hjärta och härligt skratt. Kim är en sådan person.

Fredagsnatt

Fredagen inleddes med latinamerikanska rytmer. Det var lite salsa, lite, bachata, lite reggaeton och en hel del andra ingredienser under kvällen. Det är fint att dansa till rytmer som står nära hjärtat men som jag ändå mycket sällan lyssnar på. Det dök upp melodier som jag visste att jag hade dansat till när jag var liten (medelstor, och stor )på olika högtider med släkt och vänner, eller låtar som pappa brukar lyssna på i bilen eller hemma i vardagsrummet med mamma.
 "Du ser så glad ut när du dansar!" skrek Frida till mig över dansgolvet, och det är på grund av det fästet som mitt ursprung har på mig. Jag blir glad av att faktiskt ha den spanska rytmen i blodet, och jag blir så nostalgisk när det spelas en låt som jag kan hela låttexten till-och lite pinsamt stolt blir jag när de andra frågar vad artisten sjunger om på spanska. Ibland vägrar jag inse att Chile är en del av mig, och det är fel-men också svårt att ibland hålla en jämn balans mellan etnicitet och den realiteten man lever i. Men idag mötte jag lite av min ursprungliga kultur-och det var på tiden, och väldigt fint.

"Det finns människor som tror att kvinnor föds med låglönegener..men så är det alltså inte"

Jag sitter med tom mage och lyssnar på inspelningen från Gudrun Schyman som jag och några andra genusfanatiker lyssnade på igår. Hon är en fantastisk retoriker! I 90 minuter stod hon i en liten sal i Lunds västra bibliotek med en fullsatt lokal, och alldeles för lite luft. Men hon trollband publiken med sina kloka ord om jämställdhet och feminism. En inspirerande kvinna, utan tvekan. 

Bilden ovan visar min skolingång, och tittar man noga ser man att det står Genusvetenskap på universitetsskylten. Om någon timme kommer jag att stiga in genom de tunga trädörrarna och diskutera om maskulinitet och queer.  (Notera: ordet queer markeras rött när jag skriver på blogspot nu, alltså ett markant felstavat ord. Maskulinitet gör inte det)SUCK. Nåväl. Klockan tickar och Schyman berättar för mig att vi måste stärka kvinnors rättighet genom en revolution, och det är väl lite det jag och mina genusvänner är sugna på.

Onsdag

 Genusväggar i centrum för genusvetenskap, gröna naglar i form av en fin person som heter Kim, och kursböcker som sätter ord på det man aldrig kunnat formulera själv eller som förtrollar mig till en helt ny värdering.  Det är mycket färger i min vardag nu, och det är det ovannämnda som har styrt färgskalan.