Det är få dagar om året då din saknad är påtaglig. Jag märker det på dig, hur du tystnar och hur ditt kroppsspråk förändras till det mindre. Jag vet att du saknar Chile, din stora skala av bröder, farmor, farfar, språket och kulturen. Ingen kan ta det ifrån dig. När jag var liten brukade du ställa dig vid trappräcket och fastna med blicken på en punkt med en tandpetare i munnen. Jag var liten, men inte liten nog för att förstå att du saknade någonting någonstans långt, långt borta. Idag har du varit väldigt tyst, men det är okej. En tyst pappa kan också vara en fin pappa, jag ser det på dig, och samtalen till Chile som inte brukar ske ofta ringdes idag. Som en bekräftelse på saknaden. Och att se saknaden hos någon, speciellt på en förälder, kan få en att inse hur mycket jag inte ska ta för givet över vad de har lämnat i Sydamerika och hur mycket skit de har fått stå ut med. Jag stannar, andas, tänker. Vänta. Hur hamnade vi här? I ett vitt tegelhus med två våningar? Med två bilar utanför? Och en gräsmatta med två plommonträd? I ett vältalat bostadsområde?  Med en lägenhet i Spanien? Vi lever precis som en Svensson familj, fast utan hund. 

Och historien bakom liknar antagligen ingen annan etnisk svensk Svensson familj. Men det är tankar som cirkulerar idag, tack vare min älskade pappa. Hans längtan blir som min lärdom.