Lady Gaga säger det bäst själv

"Mitt hjärta är det jag gillar bäst. Och min hjärna.Jag tycker alltid att jag är som vackrast när jag är lycklig. Jag är väldigt lycklig just nu,så jag känner mig bra"

Det började med en ganska turbulent föreläsning där vi bokades i samma sal som 150 mattesnillar. En total kulturkrock uppstod som en kurskamrat uttryckte det. Föreläsningen på första delkursen kändes inte inspirerande, men en kurs får lov att dala ibland. Bättre tider blev det när vi gick på afternoon teasdag och knaprade i oss scones och semlor i en källare med dämpad Bon Iver musik i en mörk nationslokal med tända ljuskronor och några slingrande ljusslingor hängandes från taket.  Favoriter vid bordet var den röda tekannan och såklart det fina sällskapet.

Lyser alltid solen såhär i skåne? Det är februari men idag doftade det vår ute. Cykeln var inte grå, utan vinröd idag och det var för varmt att gå i strumpbyxor. Vi såg till och med vårens första vårtecken, ett par vandrande ballerinaskor. Men just när glädjen ska skjutas i höjden och Kim säger att vintern inte kommer tillbaka ser jag nu innan läggdags att en vit fasad har lagt sig på marken och att min cykel har blivit grå igen.

Johnny o Baby

 Jag har lett, ryst, och gråtit en skvätt ikväll tack vare Dirty dancing. Filmen tar mig tillbaka till barndomen när jag och min syster försökte lära oss varje danssteg som Johnny och Baby tog. Vi försökte till och med på oss lyftet, men klarade det aldrig. Några gånger skulle hon föreställa Johnny och ställa sig bakom mig och dra handen längs min arm, som Baby, och klara det utan att skratta, precis som på filmen. Situationen blev ännu mer fanatisk när min kusin från Chile hälsade på i Sverige och vi såg den flera gånger per dag. Det var utan tvekan, en av mina stora barndomsfilmer och det är därför jag ryser när de står i vattnet på kvällen efter en regnskur och ska lära sig lyftet  i en vacker miljö, och så ler jag så mycket när hon ska lära sig att dansa och allt blir så kaotiskt vackert med dansen och kärleken , och gråter gör jag när han håller om henne på scenen i slutet och kysser henne på näsan. Men idag kändes filmen lite mer, ja lite på grund av min syster för att jag vet att hon snart tömmer sitt rum i Uppsala och åker långt härifrån.

Guldkorn i veckan

När jag har mina korridorvänner som handlar dipp och gurka åt mig när jag sitter kvar och kollar på melodifestivalen.
När en kurskamrat frågar om jag blekt tänderna. Jag som inte ens är en vidare bra tandhygienist.
När en film har en vacker dialog.
När jag får en försenad födelsedagspresent av mina vänner.
När en gammal dam på Zara vänder sig om till mig och säger,
Du är en sån färgglad flicka.

Besök och saknad

Jag lämnade in min tenta i torsdags och tog emot mina två vänner i Lund. I ett tjugo kvadratsrum trängde jag in dem, de är fina vänner och snart står de med mössorna mot skyn och  gråter glädjetårar och vi kommer att gräva upp en låda vi grävde ner under en hysterisk högstadietid med önskemål om våra liv. Hur kan det vara möjligt att tiden har runnit förbi?

De lämnade mig idag och det blev genast rent, men tyst och läskigt tomt i mitt rum. Jag är ingen ensamvarg och kommer aldrig vara en fanatiker av ensamheten, så jag grävde ner mig under täcket och slöt ögonen. Vaknade med växande ångest och än mer saknad av Johannes som ligger i Kärda och är sjuk, och det enda jag egentligen vill är att han ska lägga sitt blonda hår på mina knän så att jag kan pyssla om honom. Lustigt hur saknad kan kännas påtagligt. Plötsligt försöker jag minnas hans grop i magen , hans armar, hans ben och hans  kisande ögon när han precis har vaknat.  Jag tror aldrig att vi har varit ifrån varandra så länge, men det var jag som behövde saknad, det sa jag. Och det är fint, men också väldigt svårt.
Sedan såg jag Clamentine och Joel blir förälskade i varandra. En mycket vacker historia med ett fint budskap om kärlek. Det är lite så det fungerar med kärlek, om den är äkta. Det är därför jag håller hårt i Johannes. Han är levande för mig och ibland behövs distans för att inse hur mycket hjärtat bultar.

Jag börjar att se ett ljus. Tentan är ja, knappt så att jag vågar skriva det, men klar. Jag ska läsa igenom mina tio sidor om genus en sista gång och sedan lämna ifrån mig den för att städa mitt rum som luktar tentadvala och tentaångest. Slutligen kommer jag att belöna mig själv med färska jordgubbar och det senaste Glee-avsnittet som handlar om kärlek. Livet är fint.

Klockan tickar två. Iris började låta så jag antar att hon också är trött. Jag har tittat på två gamla Glee avsnitt från säsong 1. Gråter och skrattar och ler och gråter igen. Jag vet inte vad det är med den serien,men Glee gör mig så glad. Hur kan det vara möjligt? Är det musiken,dansen eller karaktärerna eller en kombination? Jamen kanske. Nu behöver jag sova, en drös med mardrömmar om moraliska konflikter har börjat ta över min sömn. Det känns mindre bra. Tur att Glee finns.

Jag har suttit på min säng i mitt shabby chic rum och skrivit, skrivit och skrivit. I min tenta ingår  queer, feminism, homosexualitet, heterosexualitet, kvinnor och män. Det är utan tvekan den mest solidariska, finaste tentan jag har skrivit.  Nu är jag uppe i nio sidor, och det bådar gott. Nu lämnar jag tentan för idag men jag ska inte ta paus från min genusbubbla, utan jag beger mig snart till några kursare som ska se en feministisk film kallad Tank girl. Hur fint är inte det? Att jag har funnit människor som vill se en film som berör jämställdhet. Världen är stor när man känner sig ensam och ynklig, men världen är bra liten när man inser att man har guldkorn precis bredvid sig.

Söndagar skulle kunna bestå av en stark sprudlande känsla över att en ny vecka med nya upplevelser väntar. Men jag vet inte varför jag alltid känner mig lite ihålig på söndagar, som att ingenting existerar inuti mig.  Livet är bra fint nu dock, så det finnns ingen anledning att skriva om ångest för egentligen försvinner den lika snabbt som den återkommer.  Jag har bara skrivit om feministiska teoribildningar och om särarts, respektive likhetsfeminism idag. Men hemtentan flödar enkelt och snabbt. Det är inte som förra terminen då jag inte förstod och heller inte var intresserad av det jag skrev. Feminism är roligt att skriva  om.  På kvällen ringer pojken tidigare än vanligt.
- Är du trött eller varför ringer du såhär tidigt? frågar jag.
- Ja jo, jag är trött. Men jag saknar dig.

Ibland glömmer jag hur fin han är. Men det är vackert med längtan . Distans tär mycket, men ger mer tillbaka och det är därför vi orkar. Jag frågade en klok vän, ja jag tror jag kan kalla henne för vän nu. Jag var förtvivlad över tåget som var försenat(igen)  och frågade hur hon orkade med sitt distansförhållande och hon svarade med argumentet som övervinner allt.
-Kärleken.

Och det behöver inte bara innefatta parrelationer. Distansförhållande mellan vänner är minst lika viktig och dessutom avgörande för vänskapen. Jag har två fina personer som ska resa hit från småland för att besöka mitt studentlund i veckan. Det är också kärlek-som håller.

Dagen har spenderats i Malmö centrum i Second Hand butiker och sedan i Fågelbacken med mer pensionärer än fågelkvitter. Kim lever där. I en lägenhet med en grön matta vid ingången och små fåglar med paljettter på. Och för att inte glömma en grön skogsvägg i hörnet av köket.  Jag har alltid haft mina fördomar mot Malmö, det är enkelt när media har sina små godisbitar som det passionerat skriver om.  Men nu har jag tagit både tåg och buss till staden med dödsjukutningar och insett att de enda skotten som har berört mig är det som träffar hjärtat och börjar slå för vänskap istället. Där bor människor med ett gott hjärta och härligt skratt. Kim är en sådan person.

Fredagsnatt

Fredagen inleddes med latinamerikanska rytmer. Det var lite salsa, lite, bachata, lite reggaeton och en hel del andra ingredienser under kvällen. Det är fint att dansa till rytmer som står nära hjärtat men som jag ändå mycket sällan lyssnar på. Det dök upp melodier som jag visste att jag hade dansat till när jag var liten (medelstor, och stor )på olika högtider med släkt och vänner, eller låtar som pappa brukar lyssna på i bilen eller hemma i vardagsrummet med mamma.
 "Du ser så glad ut när du dansar!" skrek Frida till mig över dansgolvet, och det är på grund av det fästet som mitt ursprung har på mig. Jag blir glad av att faktiskt ha den spanska rytmen i blodet, och jag blir så nostalgisk när det spelas en låt som jag kan hela låttexten till-och lite pinsamt stolt blir jag när de andra frågar vad artisten sjunger om på spanska. Ibland vägrar jag inse att Chile är en del av mig, och det är fel-men också svårt att ibland hålla en jämn balans mellan etnicitet och den realiteten man lever i. Men idag mötte jag lite av min ursprungliga kultur-och det var på tiden, och väldigt fint.

"Det finns människor som tror att kvinnor föds med låglönegener..men så är det alltså inte"

Jag sitter med tom mage och lyssnar på inspelningen från Gudrun Schyman som jag och några andra genusfanatiker lyssnade på igår. Hon är en fantastisk retoriker! I 90 minuter stod hon i en liten sal i Lunds västra bibliotek med en fullsatt lokal, och alldeles för lite luft. Men hon trollband publiken med sina kloka ord om jämställdhet och feminism. En inspirerande kvinna, utan tvekan. 

Bilden ovan visar min skolingång, och tittar man noga ser man att det står Genusvetenskap på universitetsskylten. Om någon timme kommer jag att stiga in genom de tunga trädörrarna och diskutera om maskulinitet och queer.  (Notera: ordet queer markeras rött när jag skriver på blogspot nu, alltså ett markant felstavat ord. Maskulinitet gör inte det)SUCK. Nåväl. Klockan tickar och Schyman berättar för mig att vi måste stärka kvinnors rättighet genom en revolution, och det är väl lite det jag och mina genusvänner är sugna på.

Onsdag

 Genusväggar i centrum för genusvetenskap, gröna naglar i form av en fin person som heter Kim, och kursböcker som sätter ord på det man aldrig kunnat formulera själv eller som förtrollar mig till en helt ny värdering.  Det är mycket färger i min vardag nu, och det är det ovannämnda som har styrt färgskalan.

Jag vet inte vart jag ska börja. Enda sedan jag steg in i genussalen har min världsbild förändrats radikalt. Och det märker man inte rent konkret. Jag går inte ut och protesterar eller skriver en krönika om det- utan jag har stängt in mig i en liten bubbla och analyserar. Försöker berätta det för någon, men jag tror aldrig att någon kommer att förstå.  Det får mig att inse hur blind man kan bli in en håla med tre tusen invånare.. Det finns inga rum för att tänka fritt, ingen frihet för frispråkighet- och om det finns, så tystas det ner, det pratas inte om det. Feminism. Vad är det? Va? Dont drinke and drive var ständigt återkommande på gymnasiet-vi hade heldagar för att vi skulle inse konsekvenserna, och nykter som jag är, tyckte jag självklart att det var ett jättebra koncept. Men jämställdhet.Lika mellan kön. Homosexualitet-Inget ord. Noll koll. Och idag inser jag likaså konsekvenserna i det. Jag dör inte som med en rattfylla. Men det har dock skadat mig innerligt ändå, och det märker jag nu. Det finns en harmoni och en gemenskap i småorter som är svår att finna någon annastans. Men det finns också risker att hamna i en sfär av gnällspikar och fördomar, och därför är jag glad över att vara på plats i en annan stad som kan göra ett större inflytande på mig.

Jag har träffat så vackra människor här, som får mina perspektiv att ta ett steg längre -Mot rätt riktning och ibland blir jag även konfunderad. Såhär speciellt ska det väl inte kännas att människor kan göra inflytande på en? "Sluta känna dig så speciell Natalia" Men jo,just nu, känns det som att allt i princip är möjligt och det mycket tack vare människorna som kretsar runt omkring mig här. Märkligt, ja. Men jag ser det som en ny lärdom och något som jag kan ta med mig i livet.