Jag frågar, gråter du? Du smakar salt.

I natt är jag mest ledsen och glad samtidigt. Ibland saknar jag den depressionen jag hade under tonåren, då allt kändes omöjligt och hemskt och alldeles, alldeles djävulskt fruktansvärt. Musiken kändes mer då, det högg i hjärtat, saker Berg sjöng kunde vara så träffande och då grät jag mer, mer och mer. Idag gråter jag inte till musiken längre, jag känner inte den inte på samma sätt. Men när jag lyssnar på Kent i  natt, kan det ta mig tillbaka till tiden då jag mådde som sämst och då blir jag ledsen igen. Känslan liksom återupptas och jag blir påmind.  Den jag var innan har trots allt blivit den jag är idag och när jag hör toner som återspeglar en annan tid blir det ännu påtagligare och på något sätt, lite värre.