Imon är det Valborg och idag peppnick på kvalborg. 

Jag har varit jättekritisk mot Glee på senaste tiden. Men de två senaste veckorna har de levererat med två starka avsnitt och igår låg jag och grät under avsnittet för att det var så fint. Glee lät en ny karaktär träda fram i förra veckan. En kille som definierar sig som tjej och tillslut uppträder med en frisyr, klänning och höga klackar för att göra lite revolt, men mest för att hen mår bra av det. Jag har aldrig sett det här i en amerikansk serie och blev så glad att det var Glee som framhävde det här utan någon speciell problematik. Det är ett viktigt ämne och behöver absolut diskuteras, så när jag insåg  vad gleeteamet försökte, och lyckades med att framhäva blev jag så, så, sååå glad.
Under det senaste avsnittet får vi se annat än heterokänslor , äntligen avskalade de bort Finn och Rachels pinsamma förhållande problem och lät två Kurt och Blaine bråka , vara förbannade, sårade och visa känslor! Detta ledde till två oootroliga nummer som jag inte kan sluta titta på. Jag är helt enkelt tillbaka i Gleesfären och dreglar återigen åt alla nummer de gör. Det mår jag bra av, så bra att jag skriver som en kratta.

Det är väl typiskt mig att glömma mina nycklar i småland och inse det alltför långt in på bilresan ner mot Lund. Paniken, och tårarna. Jag har inte tid med något sånt här, tentan ska in på onsdag och inget får gå fel. Hela helgen har varit perfekt och resan till Paris var oförglömlig. Det är klart något ska klämma i tån någongång. Men tur har jag dock ändå. Johannes bror lever i Lund och tog emot mig med sina andra inneboende-vänner i en mysig lägenhet där jag kan sova i en relativt skön säng och i ett väldigt mysigt rum i ett tyst Lund.

Imorgon åker jag till Paris. Det går väl inte riktigt beskriva och tid har jag inte heller just nu. Hela dagen har jag försökt ta igen studierna och det som egentligen borde göras i helgen har jag gjort idag för att inte sitta i Paris och ha ångest. Resväskan är fortfarande tom så nu är det det som väntar!

Skolan började idag igen efter en veckas ledighet, och då inser jag hur mycket jag har saknat mina klasskamrater och vänner. Därför tackar man inte nej till kalasfirande utan följer med trots att kanske kroppen och känslan vill borra sig under duntäcket och titta på det nya Glee-avsnittet. Men efter en heldag med fina människor, visade sig att det avsnittet jag hade väntat på i över en månad inte höll måttet ändå. Det var uselt och jag är jättebesviken. Nu väntar New girl innan jag somnar i mitt himmelrike. Fantastiska Zooey Deschanel med hennes söta klänningar. Åh.

Det är äckligt grått, kallt och blött i Lund idag. Men glad är jag ändå, för jag sitter här i mitt rum under mitt duntäcke, försöker ta mig igenom tre kursböcker som väntar, men jag lyssnar på Coldplay istället och drömmer mig bort till augusti och Stockholm Stadion.  Sneglar jag lite åt höger står en röd resväska som väntar på att bli fullpackad. Tittar jag på klockan är det inte många timmar kvar till Glee är tillbaka på TV-rutan i USA igen och tittar jag ner på mina naglar är de målade i turkos och har inte blivit bitna på snart tre veckor. Det är rekord.

Mina föräldrars bekanta från Chile har många flyttat tillbaka till sydamerika, en anledning är det gråa vädret här i Sverige. Men det kan inte vara den största anledningen, det är bara en enkel version. För små guldmynt i vardagen kan ju få solen att lysa ändå.

 Sommaren kommer antagligen trippa fram snabbare när jag beger mig ut mot länder där solen skiner. De här tre närmaste månaderna är planerade med resor. På fredag, Paris. I maj en resa till Spanien med Johannes familj i lägenheten i Torrevieja och sedan i juni, en resa till Italiens ö Sardinien.  Det kan inte bli bättre just nu.

Så igår fann jag ett par solglasögon som ser ut som ett par vanliga glasögon.  På senaste tiden har min längtan efter ett par riktiga glasögon ökat extremt, men när synen fungerar väl så finns ingen ursäkt. Men nu behöver jag inte skämmas över att gå runt i glasögon,för det är ju faktiskt solglasögon! Helt fantastiskt. Känner mig lite som labbtjejen på kemilektionerna när vi skulle laborera på högstadiet. Men jag gillar dem. Och dessutom gillar jag min nya blommiga klänning från Asos, den ska med till Paris på fredag.

Var på bio med mina två favoritkillar i världen idag. Titanic kan aldrig bli uttjatad, den har följt med sen barndomen och genomsyrat olika epoker av mitt liv. Varje tillfälle ser jag med nya nya glasögon, det vill säga med nya värderingar. Idag kunde jag notera små detaljer som jag aldrig hade lagt märke till förut i både kön, etnitet och klass. Det är ett par nya glasögon jag har fått , mycket tack vare för att jag läser genus nu. Den kursen har öppnat upp för ett helt nytt synfält och när jag ser en sån här film och till vilka tankar och slutsatser det tar mig till inser jag hur privilegerad
jag är som får möjligheten att läsa genusvetenskap.

Det var längesen Johannes var i Lund. Det är väldigt skönt att honom här igen.

Det var inte enkelt att hålla löftet om att leva med mig själv i veckan. Jag dras ständigt till människor som jag känner något speciellt för, och jag märker mer och mer hur personers egenskaper gör mig till en bättre människa, hur mycket personer som jag klickar med gynnar mig på olika plan. Det hade varit fint att kombinera detta med mina framtidsplaner nu när jag  nästan är säker på att jag inte tänker satsa på journalistiken. Det har varit jobbigt det där med att journalistintresset har kraschat i botten. Det har känts, och känns fortfarande som en identitetkris, jag var journalist-Natalia i Småland i sju år som hade mål och stora visioner, nu är jag på ruta 1 igen, och vet inte riktigt vad jag vill.

Och nu lever jag i en ny stad där människor inte behöver se mig som Natalia som älskar att skriva längre.  Det kanske var en täckmantel i Småland, en trygghet för att bekräfta vem jag var där, jag liksom byggde min identitet kring hela min skrivhets, och jag älskade det mer än allt annat. Jag fick bra respons från lärare och skrev i tidningar. Det kunde inte bli bättre. Och när jag upptäckte Lund, utbildningarna och människorna märkte jag långsamt hur mycket jag hade missat i skogsbubblan. Plötsligt lämnas jag ensam med nya ansikten som inte vet vad jag älskar. Jag kan plötsligt utveckla vingarna och bygga nya intressen och framförallt bygga på och bygga om mig själv.

Men det har ju alltid varit jag- jag har alltid vetat vad jag vill, det vet ni som har känt mig i flera år. Och det det är klart det gör ont. Det känns som att jag har förlorat en del av mig själv när jag inte vill bli journalist längre, nästan som ett svek mot mig själv, och det är något som har tärt på mig i flera månader. Nu börjar det kännas bättre, men jag försöker fortfarande förstå mig själv och hitta mig själv någonstans. Hur och varför det blev så? Det kanske inte bör kompliceras, men det här är ett personligt dilemma för mig när jag har byggt mitt liv och en stor del av min identitet kring journalistyrket. Men det kanske är så enkelt att acceptera det faktum att man personligen utvecklas. Jag är 20 år. Jag var 13 år gammal när jag bestämde mig för att bli journalist. Det kanske är dags att gå vidare från skogsbubbla till en annan bubbla som ger mig större utrymme. Det känns inte heller fel, bara lite läskigt att ta det steget. 

Ni som har känt mig ett par år vet hur mycket Morgonpasset betyder för mig. Så när jag var med idag trodde jag att jag skulle spy av nervositet. Jag skulle prata med de tre coolaste radioprofilerna i Sverige, och det var en aning svårt att ta in. Martina, Kodjo och Hanna har jag lyssnat på sen i slutet av nian och de där personerna har fått mig att gråta av skratt. Så jag befann mig i ett euforiskt-vakuum när jag pratade med dem. Det visades sig gå bra ändå, och Gabriela hann lyssna på det. Det är det viktigaste.

Påskensam

-Är det inte lite tomt i Lund idag? frågade Kim när vi gick genom studentgatorna.

Och det var det sannerligen. Det var glest i Lund. Det märks att påsken tar vid, studenterna tar sitt pick och pack och åker hem-hem.Men jag tänker stanna här. Det är något fint över staden, något som får mig att må bra här. Jag har spenderat många helger i skogen de senaste veckorna, och det känns rätt att stanna här över lovet för att andas skåningar.  Dessutom behöver jag vara ensam i mitt vita rum. Jag är beroende av människor, men behöver också vara för mig själv ibland och därför ska det bli skönt att stänga igen dörren och gå i ide i mitt 20-kvadrat. Nackdelen är självklart märkbar, vänner ifrån mitt småländska hjärta missar jag. Men det måste vi ta igen under sommaren. 

I will always be your soldier

Under jullovet för ett år sedan hade jag och Gabriela våra dispyter och det hela slutade med ett ganska stelt och jobbigt avsked när hon skulle hem till Uppsala igen. För att gottgöra hela händelsen, skickade hon iväg hälsning till mig den 21 januari när jag fyllde 19 år. Genom Morgonpasset i p3 önskade hon vår systerlåt och skickade iväg ett förlåt och ville börja om från början. Det hela slutade med att jag hamnade i total chock och sedan brast i glädjetårar. Det var det finaste jag hade varit om på min födelsedag och det klippet levde jag på länge. Imorgon är det min tur, Gabriela är uppe i luften nu på väg mot Guatemala, imorgon ska jag prata med Kodjo, Hanna och Martina runt 0940 och ska önska våran systerlåt tillbaka till henne. Lyssna gärna.

Ibland krävs det inte många personer för att det ska bli en fantastiskt lyckad kväll. Vi var få, men det räckte gott och väl för att somna med ett stort leende på läpparna. Kulturbolaget bjöd på dirty dancing och grease låtar och det var första gången jag varit på en klubb som spelar mina nostalgilåtar. Det var bara väldigt fint. Och sista samtalet slogs till Gabriela i en trång toalett på en pub och jag minns att hon speciefikt säger att jag ska vårda vänskap, för att det  längden betyder väldigt mycket. Det är väl kanske därför det slutade så bra igår. Jag vet vilka jag har och är väldigt glad över jag vilka jag har i mitt liv. Och det inkluderar inte bara mina vänner här nere i Skåne.