Jag lämnade in min tenta i torsdags och tog emot mina två vänner i Lund. I ett tjugo kvadratsrum trängde jag in dem, de är fina vänner och snart står de med mössorna mot skyn och gråter glädjetårar och vi kommer att gräva upp en låda vi grävde ner under en hysterisk högstadietid med önskemål om våra liv. Hur kan det vara möjligt att tiden har runnit förbi?
De lämnade mig idag och det blev genast rent, men tyst och läskigt tomt i mitt rum. Jag är ingen ensamvarg och kommer aldrig vara en fanatiker av ensamheten, så jag grävde ner mig under täcket och slöt ögonen. Vaknade med växande ångest och än mer saknad av Johannes som ligger i Kärda och är sjuk, och det enda jag egentligen vill är att han ska lägga sitt blonda hår på mina knän så att jag kan pyssla om honom. Lustigt hur saknad kan kännas påtagligt. Plötsligt försöker jag minnas hans grop i magen , hans armar, hans ben och hans kisande ögon när han precis har vaknat. Jag tror aldrig att vi har varit ifrån varandra så länge, men det var jag som behövde saknad, det sa jag. Och det är fint, men också väldigt svårt.Sedan såg jag Clamentine och Joel blir förälskade i varandra. En mycket vacker historia med ett fint budskap om kärlek. Det är lite så det fungerar med kärlek, om den är äkta. Det är därför jag håller hårt i Johannes. Han är levande för mig och ibland behövs distans för att inse hur mycket hjärtat bultar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar