Söndagar skulle kunna bestå av en stark sprudlande känsla över att en ny vecka med nya upplevelser väntar. Men jag vet inte varför jag alltid känner mig lite ihålig på söndagar, som att ingenting existerar inuti mig.  Livet är bra fint nu dock, så det finnns ingen anledning att skriva om ångest för egentligen försvinner den lika snabbt som den återkommer.  Jag har bara skrivit om feministiska teoribildningar och om särarts, respektive likhetsfeminism idag. Men hemtentan flödar enkelt och snabbt. Det är inte som förra terminen då jag inte förstod och heller inte var intresserad av det jag skrev. Feminism är roligt att skriva  om.  På kvällen ringer pojken tidigare än vanligt.
- Är du trött eller varför ringer du såhär tidigt? frågar jag.
- Ja jo, jag är trött. Men jag saknar dig.

Ibland glömmer jag hur fin han är. Men det är vackert med längtan . Distans tär mycket, men ger mer tillbaka och det är därför vi orkar. Jag frågade en klok vän, ja jag tror jag kan kalla henne för vän nu. Jag var förtvivlad över tåget som var försenat(igen)  och frågade hur hon orkade med sitt distansförhållande och hon svarade med argumentet som övervinner allt.
-Kärleken.

Och det behöver inte bara innefatta parrelationer. Distansförhållande mellan vänner är minst lika viktig och dessutom avgörande för vänskapen. Jag har två fina personer som ska resa hit från småland för att besöka mitt studentlund i veckan. Det är också kärlek-som håller.