Så det var längesen nu. Livet fungerar bra. Jag läser Murakamis bok om en man som befinner sig i en brunn för att fundera kring sitt liv. Jag ska på klassresa med fina människor som jag tycker om, och på tisdag ska jag resa tillsammans med Johannes familj till Spanien. Det finaste ska bli att umgås med dem. De har hamnat i någon skugga med tanke på att livet förändras och jag befinner mig i en ny stad. Men det är så fina människor, en fin familj som jag behöver spendera tid med och konstruera en större relation med.  Det där med att det var viktigt att vårda sina vänner och människor man står nära var det sista min syster sa till mig innan hon åkte till Guatemala. Och tanken över att förlora någon som jag tycker om för att kontakten var otillräcklig är nog kanske det största jag befarar just nu. Snart slutar den här terminen och alla springer iväg till sina smultronställen.  Jag åker hem till skogen, där det på tal om att vårda sina vänner, väntar gamla klasskamrater och tjejer som tar studenten, och de har jag verkligen saknat.

Imon är det Valborg och idag peppnick på kvalborg. 

Jag har varit jättekritisk mot Glee på senaste tiden. Men de två senaste veckorna har de levererat med två starka avsnitt och igår låg jag och grät under avsnittet för att det var så fint. Glee lät en ny karaktär träda fram i förra veckan. En kille som definierar sig som tjej och tillslut uppträder med en frisyr, klänning och höga klackar för att göra lite revolt, men mest för att hen mår bra av det. Jag har aldrig sett det här i en amerikansk serie och blev så glad att det var Glee som framhävde det här utan någon speciell problematik. Det är ett viktigt ämne och behöver absolut diskuteras, så när jag insåg  vad gleeteamet försökte, och lyckades med att framhäva blev jag så, så, sååå glad.
Under det senaste avsnittet får vi se annat än heterokänslor , äntligen avskalade de bort Finn och Rachels pinsamma förhållande problem och lät två Kurt och Blaine bråka , vara förbannade, sårade och visa känslor! Detta ledde till två oootroliga nummer som jag inte kan sluta titta på. Jag är helt enkelt tillbaka i Gleesfären och dreglar återigen åt alla nummer de gör. Det mår jag bra av, så bra att jag skriver som en kratta.

Det är väl typiskt mig att glömma mina nycklar i småland och inse det alltför långt in på bilresan ner mot Lund. Paniken, och tårarna. Jag har inte tid med något sånt här, tentan ska in på onsdag och inget får gå fel. Hela helgen har varit perfekt och resan till Paris var oförglömlig. Det är klart något ska klämma i tån någongång. Men tur har jag dock ändå. Johannes bror lever i Lund och tog emot mig med sina andra inneboende-vänner i en mysig lägenhet där jag kan sova i en relativt skön säng och i ett väldigt mysigt rum i ett tyst Lund.

Imorgon åker jag till Paris. Det går väl inte riktigt beskriva och tid har jag inte heller just nu. Hela dagen har jag försökt ta igen studierna och det som egentligen borde göras i helgen har jag gjort idag för att inte sitta i Paris och ha ångest. Resväskan är fortfarande tom så nu är det det som väntar!

Skolan började idag igen efter en veckas ledighet, och då inser jag hur mycket jag har saknat mina klasskamrater och vänner. Därför tackar man inte nej till kalasfirande utan följer med trots att kanske kroppen och känslan vill borra sig under duntäcket och titta på det nya Glee-avsnittet. Men efter en heldag med fina människor, visade sig att det avsnittet jag hade väntat på i över en månad inte höll måttet ändå. Det var uselt och jag är jättebesviken. Nu väntar New girl innan jag somnar i mitt himmelrike. Fantastiska Zooey Deschanel med hennes söta klänningar. Åh.

Det är äckligt grått, kallt och blött i Lund idag. Men glad är jag ändå, för jag sitter här i mitt rum under mitt duntäcke, försöker ta mig igenom tre kursböcker som väntar, men jag lyssnar på Coldplay istället och drömmer mig bort till augusti och Stockholm Stadion.  Sneglar jag lite åt höger står en röd resväska som väntar på att bli fullpackad. Tittar jag på klockan är det inte många timmar kvar till Glee är tillbaka på TV-rutan i USA igen och tittar jag ner på mina naglar är de målade i turkos och har inte blivit bitna på snart tre veckor. Det är rekord.

Mina föräldrars bekanta från Chile har många flyttat tillbaka till sydamerika, en anledning är det gråa vädret här i Sverige. Men det kan inte vara den största anledningen, det är bara en enkel version. För små guldmynt i vardagen kan ju få solen att lysa ändå.