lördag 31 mars 2012
Jag har fått en Robynuppenbarelse. Hon rör sig som ingen annan på scen och jag sitter och dreglar framför klippen för att hon har ett så fantastiskt scenspråk. Vem kan göra hemskt fula danssteg och få det att se snyggt ut?Hon äger ju totalt skiten ur allihopa. Hon är jättecool och jag förstår inte varför jag inser det så sent och faktum över att hon ska vara förband åt Coldplay i sommar i nästan alla stora europeiska städer förutom i Stockholm är ju en aning tragiskt.
fredag 30 mars 2012
torsdag 29 mars 2012
Först upptäckten av heneratorn, sedan Kakans talkshow på svtplay, och idag bilden ovan. Mitt genushjärta smälter.
onsdag 28 mars 2012
Det fanns ett ljus som aldrig släcks i sångerna från min uppväxt
Innan jag cyklar iväg till salsan hinner jag lyssna på 999. En vacker låt om livet och det där med att tro på sig själv. Berg är dessutom en fantastisk poet. Nu är det bara biljetten som ska köpas in så att jag och Julia kan återuppleva det magiska vi en gång gjorde tillsammans i sommar.
Jag har möte med en studievägledare imorgon och inatt känner jag mest bara ett hål i magen över framtiden. Jag borde sova men sömnen vill inte vara min vän inatt.Lite vilsett mår jag just nu. Imorgon är det en ny dag och troligtvis har ångest lagt sig under ytan. Men att notera min oro är också bra för mig i mitt annars väldigt fina liv. Jag behöver ibland tveka för att inse att jag inte har något att oroa mig för.Att må sämre leder ofta till att jag mår bättre.
tisdag 27 mars 2012
Dom 999 saker jag aldrig skulle göra Dom vägs upp av 999 värre saker jag redan har gjort
De där drömmarna vi drömde kom från gränsland bortom taggtråden
där skyttegravar grävdes när någon annan byggde landet när vi sov
Nu är vi vakna men vi känner inte igen oss
De har rivit våra gator bränt ner lekplatserna
där vi hängde som barn
Hur långt man än har kommit
är det alltid längre kvar
Så nu tänker vi på resor, Vita nätter, Ian Curtis
Är du Michael Jackson eller Michael Bolton
Är du Pepsi har du Kola
är du lönsam i din nakenhet, dina blåmärken och valkar
Du har gåshud för du fryser är det här det bästa livet hade att ge?
Hur långt man än har kommit
är det alltid längre kvar
Har smitit iväg från Johannes sovkoma för att spendera mina sista timmar med Gaby innan hon åker upp till Uppsala igen. Vi sitter å hänger vid varsin dator och gör ingenting, precis som det ska vara. Det är konstigt att säga hejdå, hon kommer ju tillbaka,hon har varit borta länge förut. Men den här gången känns det lite annorlunda. Jag vet inte om det är på grund av det är hennes första riktiga jobb eller för att det handlar om hon ska iväg till Guatemala City. Det jag har hört låter inte trevligt och mest av allt är nog rädd att något ska hända henne. Men det säger jag ju inte till henne, då blir hon nervös och sur.
fredag 23 mars 2012
Vardagarna i Lund har varit fina. Jag spenderar det med människor som jag verkligen tycker om.
Vi kramas i kramrutan utanför skolan,vi har firat Alex födelsedag i tre olika caféen och vi stannade till i en vit butik med mackarones i alla dess färger. Det som tynger oss mest nu är att vi är inne på delkurs 3 och när vi landar på delkurs 4 är det inte långt kvar tills vi skiljs åt.
Den tanken gör mig ledsen.Men. Det är fredag idag, solen skiner inte i Skåne, men jag försöker skina ändå. En kärleksfull helg väntar ju.
Jag frågar, gråter du? Du smakar salt.
I natt är jag mest ledsen och glad samtidigt. Ibland saknar jag den depressionen jag hade under tonåren, då allt kändes omöjligt och hemskt och alldeles, alldeles djävulskt fruktansvärt. Musiken kändes mer då, det högg i hjärtat, saker Berg sjöng kunde vara så träffande och då grät jag mer, mer och mer. Idag gråter jag inte till musiken längre, jag känner inte den inte på samma sätt. Men när jag lyssnar på Kent i natt, kan det ta mig tillbaka till tiden då jag mådde som sämst och då blir jag ledsen igen. Känslan liksom återupptas och jag blir påmind. Den jag var innan har trots allt blivit den jag är idag och när jag hör toner som återspeglar en annan tid blir det ännu påtagligare och på något sätt, lite värre.
torsdag 22 mars 2012
Syster
Egentligen hade det varit fint att stanna i Lund och ta emot vårlyckan som smyger sig fram bland Lunds trånga kullerstensgator. Men Gabriela kommer hem för sista gången innan hon åker till Guatemala, så imorgon tar jag tåget tillbaka till skogen ännu en gång. Mest av allt vill jag inte tänka på att hon ska infinna sig i Sydamerikas farligaste stad i ett år, men jag vet att det närmar sig en sista kram på väldigt länge.
Jag åker snart till Johannas värld. Staden som hon uttalade som Paris, staden som hon uttryckte under hennes besök i Lund. "Det gör ont i varenda ben av mig när jag tänker på att jag någon dag måste lämna Paris". Med den meningen sagd kunde jag inte motstå att beställa en biljett till staden som alltid varit en dröm. Johanna har upptäckt sina smultronställen där, det som turister inte hinner se bakom solglasögonen, och det är väl nästan det som är det finaste av allt med den här resan, att hon kommer visa mig sitt Paris.
onsdag 21 mars 2012
För varje föreläsning som går, för varje genusperson jag pratar med, för varje kursbok jag läser inser jag hur allt faller på plats. Journalistik är ingenting för mig längre, det var min identitet i lillhålan i Småland, men där lever jag inte längre. Lund har öppnat dörrarna för något mycket bättre.
Det värsta jag sett på länge
Så vi börjar med delkurs 3 idag och fördjupningar sker. Jag har valt migration och globalisering som inriktning, och vår föreläsare uppmärksammade EUS propaganda film som har blivit bortagen på grund av den rasistiska undertonen som genomsyrar videon. och ja. vad tänkte dem med? Det är inget skämt, den här videon skulle ha riktat sig mot 19-24 åringar och jag blir mest bara mörkrädd när jag ser den. Den är läskigt, läskigt rasifierande och otroligt fördomsfull. Jag tappade förtroendet för EU när jag såg den här idag. Mina kamrater reagerade likadant och vi försökte se ett sammanhang, men kom inte fram till något förutom att vi inte visste om vi skulle skratta eller gråta. Det måste har varit många personer som jobbat med produktionen av filmen, var det ingen som ens reagerade på den rasistiska framställningen som de hade skapat? .Märkte ingen hur fel det här skulle verka? Mår bara dåligt. Om det hade varit Sverigedemokraterna hade det inte förvånat mig. Men det är EU som står bakom den här propagandafilmen. Jag förstår inte!!
måndag 19 mars 2012
Jag saknar Sabina. Jag lovade mig själv att aldrig låta de komma nära igen, för jag vet hur det brukar sluta. De försvinner snabbt, och så blir det alldeles tomt och tyst i huset igen, och så blir jag mest bara ledsen och orolig. Men det slutar alltid med vänskap ändå, en långsam kärlek som sakta byggs upp, och försvinner de så gör det mest bara ont. För där försvinner någon som gett dig insikt i livet, där försvinner hon som du mest av allt vill ska stanna i trygghet och säkerhet så att ingen, någonsin, någonsin ska kunna röra henne, och där försvinner din vän. Tanken.att hon lever utanför vårt hem idag, är ja..ordgårinteattbeskriva. Men det är många tjejer som behöver hjälp, och vi går vidare...och det är också ganska jobbigt, att se så många försvinna men samtidigt månaden efter välkomna en annan, som att ingen annan har levt här och genomsyrat våra liv. Varje person har satt sin prägel på oss, och på mig, och det kan ingen ta ifrån mig.
Men jag minns dagen hon kom för tre veckor sedan, hon satt där vid matbordet, nykommen, blyg, tyst och nervös. Den här helgen när jag var hemma hade något hänt. Mamma, Pappa, och Laura är som en familj. Hela den stela atmosfären är bortblåst och vi skojjar, spelar kort, skrattar. Hon ler, hon skrattar, hon mår bra, hon tycker om oss. Hon är en av oss.
och att se hennes glädje. Hennes utveckling på endast tre veckor, det gör mig lycklig. Livet känns på något sätt mer värt att leva och jag blir tårögd så fort mamma berättar att hon har börjat skaffa nya vänner och hjärtat det smälter hela tiden av kärleken hon blommar.Det är alltid så, det går inte att undvika att älska dem.
och att se hennes glädje. Hennes utveckling på endast tre veckor, det gör mig lycklig. Livet känns på något sätt mer värt att leva och jag blir tårögd så fort mamma berättar att hon har börjat skaffa nya vänner och hjärtat det smälter hela tiden av kärleken hon blommar.Det är alltid så, det går inte att undvika att älska dem.
Jag vet inte hur mina föräldrar lyckas få varenda tjej att känna sig som hemma, att känna sig betydelsefulla och att känna sig älskade.
Mamma och pappa är världens coolaste människor. Jag vet inte hur de gör. Och hur de går vidare, för jag vet att varje person vi har lärt känna genom de här sex åren har påverkat oss enormt. Hur och varför de har gjort det krävs en bok för att beskriva.
söndag 18 mars 2012
Det är få dagar om året då din saknad är påtaglig. Jag märker det på dig, hur du tystnar och hur ditt kroppsspråk förändras till det mindre. Jag vet att du saknar Chile, din stora skala av bröder, farmor, farfar, språket och kulturen. Ingen kan ta det ifrån dig. När jag var liten brukade du ställa dig vid trappräcket och fastna med blicken på en punkt med en tandpetare i munnen. Jag var liten, men inte liten nog för att förstå att du saknade någonting någonstans långt, långt borta. Idag har du varit väldigt tyst, men det är okej. En tyst pappa kan också vara en fin pappa, jag ser det på dig, och samtalen till Chile som inte brukar ske ofta ringdes idag. Som en bekräftelse på saknaden. Och att se saknaden hos någon, speciellt på en förälder, kan få en att inse hur mycket jag inte ska ta för givet över vad de har lämnat i Sydamerika och hur mycket skit de har fått stå ut med. Jag stannar, andas, tänker. Vänta. Hur hamnade vi här? I ett vitt tegelhus med två våningar? Med två bilar utanför? Och en gräsmatta med två plommonträd? I ett vältalat bostadsområde? Med en lägenhet i Spanien? Vi lever precis som en Svensson familj, fast utan hund.
Och historien bakom liknar antagligen ingen annan etnisk svensk Svensson familj. Men det är tankar som cirkulerar idag, tack vare min älskade pappa. Hans längtan blir som min lärdom.
lördag 17 mars 2012
Det var längesen. Mest för att jag har varit tvungen att återhämta mig från allt det fina som sker runtomkring mig .Internationella kvinnodagen var nog det bästa jag har varit med om på länge. Feministtårta i skolan, demonstration och efterfest i en fullsatt moriskan i Malmö med sprudlande människor som är så glada att de till och med måste dansa vid baren . Helt fantastiskt, fantastiskt, en helnatt och dag i feministisk anda. Såhär hade jag aldrig firat 8 mars förut. Bara läst tidningsartiklar om hur det firades, men i år var jag med. Varenda ben av mig ryser av den fina natten.
tisdag 6 mars 2012
Små vackra polaroidkort som jag hittade i vår mini Hogwarts-bokhandel som en kursare uttryckte det. Det är svårt att motstå små detaljer när våren hälsar på nu. Butikerna är fulla med kläder som skriker gult, rött, orange och grönt och färgfreak som jag är kan inte motstå. Men jag har lovat mamma att spara pengar och lägga ner det på bättre mat.
Människor som jag cyklar förbi har börjat att le igen. Idag fick jag två leenden av personer jag aldrig har mött förut. Det var så fint. Jag har även lämnat min bajsbruna vinterjacka på kroken och bytt ut den mot mina rosa jacka som jag fyndade på myrorna. Lite kallt var det, men det är det som är fint, när vi börjar trotsa våren, trots att det kanske fortfarande är lite för kallt, och för tidigt så sliter man sig av mössan och skippar vinterkängorna bara för att solen äntligen tittar fram.
måndag 5 mars 2012
Jag saknar Glee, orkar inte vänta till 10 april. Det är pina.
Kan inte leva utan serien så jag kollar om från scratch. Säsong 1 är bäst, men säsong 2 är nästan lika, lika fantastisk. Det är ju då The Warblers träder in och Kurt blir kär i Blaine. Jättefint. Glädjetårar varannat avsnitt. Är det normalt?
.jpg)
Måste vakna klockan åtta imorgon. Det är pina och jag inser hur mycket jag har lekt med tiden på sistone. Jag brukar annars vakna två timmar senare, och därför utnyttjar jag natten. Jag tycker om natten, att vara uppe sent till två, tre. Korridorskamraterna tystnar, det är mörkt och det enda jag kan höra är enstaka bilar som åker förbi vårt studenthus. Lund infinner sig i ett lugn, studenterna slutar att cykla och stadsbussarna vilar. Det finns ingenting o ingen som stör.
fredag 2 mars 2012
Ibland, vore det enklast att inte ha någon åsikt alls, speciellt om jämställdhet, det är inte enkelt att vara feminist i Sverige. Därför var det skönt att få en bekräftelse idag.
- Jag vill börja med att säga att ni alla har varit så duktiga. Ni har gett strålande svar och ni är en väldigt, väldigt stark klass den här terminen. Ni förtjänar det bästa, det har varit så fint och inspirerande att läsa era svar, alla lärare är så nöjda och glada. Och så applåderade vi varandra. Vi är grymma. Genusstudenter, feministerna. Vi kan, såklart- Vi är smarta. Fint.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)