Det var inte enkelt att hålla löftet om att leva med mig själv i veckan. Jag dras ständigt till människor som jag känner något speciellt för, och jag märker mer och mer hur personers egenskaper gör mig till en bättre människa, hur mycket personer som jag klickar med gynnar mig på olika plan. Det hade varit fint att kombinera detta med mina framtidsplaner nu när jag  nästan är säker på att jag inte tänker satsa på journalistiken. Det har varit jobbigt det där med att journalistintresset har kraschat i botten. Det har känts, och känns fortfarande som en identitetkris, jag var journalist-Natalia i Småland i sju år som hade mål och stora visioner, nu är jag på ruta 1 igen, och vet inte riktigt vad jag vill.

Och nu lever jag i en ny stad där människor inte behöver se mig som Natalia som älskar att skriva längre.  Det kanske var en täckmantel i Småland, en trygghet för att bekräfta vem jag var där, jag liksom byggde min identitet kring hela min skrivhets, och jag älskade det mer än allt annat. Jag fick bra respons från lärare och skrev i tidningar. Det kunde inte bli bättre. Och när jag upptäckte Lund, utbildningarna och människorna märkte jag långsamt hur mycket jag hade missat i skogsbubblan. Plötsligt lämnas jag ensam med nya ansikten som inte vet vad jag älskar. Jag kan plötsligt utveckla vingarna och bygga nya intressen och framförallt bygga på och bygga om mig själv.

Men det har ju alltid varit jag- jag har alltid vetat vad jag vill, det vet ni som har känt mig i flera år. Och det det är klart det gör ont. Det känns som att jag har förlorat en del av mig själv när jag inte vill bli journalist längre, nästan som ett svek mot mig själv, och det är något som har tärt på mig i flera månader. Nu börjar det kännas bättre, men jag försöker fortfarande förstå mig själv och hitta mig själv någonstans. Hur och varför det blev så? Det kanske inte bör kompliceras, men det här är ett personligt dilemma för mig när jag har byggt mitt liv och en stor del av min identitet kring journalistyrket. Men det kanske är så enkelt att acceptera det faktum att man personligen utvecklas. Jag är 20 år. Jag var 13 år gammal när jag bestämde mig för att bli journalist. Det kanske är dags att gå vidare från skogsbubbla till en annan bubbla som ger mig större utrymme. Det känns inte heller fel, bara lite läskigt att ta det steget.