Josefin är saknad. Du lever i Uppsala och befinner dig bland dem andra juriststudenterna som har bakåt slickat hår och har på sig päls. Du säger att du inte passar in, och det har du rätt i. Det gör du inte , du är så mycket mer än alla andra där. Jag önskar att du hade levt i min studentstad istället. En perfekt söndag  hade kunnat vara då jag tog cykeln till dig och kröp in i ditt korridorum och så hade vi lagat någon misslyckad maträtt, (eftersom att det är du och jag som lagar) och så kombinerar vi det med en massa, massa snack, och inte nog med det, skulle jag utan tvekan  gömma dina kursböcker så att du inte spyr på dem mot terminslutet.Men livet är inte så enkelt, jag antar att det kanske var meningen att vi hamnade på olika platser. Det är då vänskap sätts på prov,  men vi har inget att bevisa eller hur?  Och jag ber dig vännen min, att andas och ta det lugnt. Du är viktig och du måste finnas vid min sida när vi ska stå bland tusentals människor och sjunga till Fix you. Okej? Lova? Jag ser att du nickar. Bra. 

Från en väldigt svår och tvivlande början av veckan har det vänts till ett mycket fint avslut. Ett samtal med en vis syster som leder mig på rätt spår och låter mig inse hur mycket hjärtat slår för henne. Och sedan blev det torsdag, där väntade den potentiella vännen som talar härlig skånska och skriver vackert med sina glitter naglar.  Hela veckan genomsyrar mig samtidigt med dem intellektuella genusvetarna som vågar vara precis som de är, personer som är förtvivlade över maktfördelningen och som vill göra något åt den instabila situationen, och som till och med irriterar sig på Tyra Banks. Fantastiskt. Fredagen spenderades med en förfest i ett korridorrum där vi dansade till Edward Sharpe and the Magnetic zeros och till Göteborgskillen som ramlar och sjunger om Lena. Jag har hamnat bland människor fulla av inspiration och som öppnar mitt sinne för livet- Det finns så mycket mer som jag inte har andats eller rört än och ju fler människor jag delar tankar med, desto mer vill jag dela mig i bitar, för att kunna uppleva det som är kvar. Men det är väl nog därför vårt liv oftast tar slut när vi  blir skrynkliga och inte när vi är tjugo. Tillslut, inatt sjunger Laleh om kärlek. Du är min goda tanke, som fyller alla sprickor och då minns jag honom, han som jag alltid vänder mig till på kvällen och berättar vilka upptäckter jag har funnit under dagen.  Och det är fint det där, när några pusselbitar börjar sätta sig på plats utan att man riktigt har insett att det saknades några, men man kan visst må bättre än bra har jag lärt mig.

Storasyster

Jag har världens bästa storasyster som har satt pusselbitarna på plats i natt.  Jag säger tack, tack tack för att du finns och hon svarar. Jamen det är klart att jag alltid finns här för dig. Och det är nog inte alltid sådär självklart att hon måste ta emot mina desperata samtal mitt på natten. Men att hon gör det och att veta att det finns någon person som säger  "det är klart att jag alltid finns där för dig, jag är din syster och bryr mig om dig"  gör mig till en väldigt lyckligt lottad person. Tack fina,fina storasyster.

Steg 1

Det är lätt att hamna ur fas när jag inte har kontinuerliga föreläsningar varje dag. Idag stod mitt schema tomt, men det är en indirekt hänvisning till att vi måste läsa  två böcker som står i läshänvisningarna. Men vad gör jag? Jag läser inte. Jag somnade mitt på dagen, och bildade en studiegrupp med några korridorkamrater i vårt lilla vardagsrum, som istället mynnade ut i ett symöte. Det här med att bilda en rutin är svårt när jag inte har föreläsningar varje dag. Jag blir så instängd här hemma och alldeles för lat för att ta mig ut och intalar mig själv att jag mår bättre här inne. Men det gör jag inte. Dagarna då jag har föreläsningar känns allt möjligt, jag avverkar så mycket på en dag och känner mig driven. Jag gillar att umgås med min klass, jag gillar att gå till skolan och jag gillar att lära mig nya saker.  Jag måste helt enkelt bli bättre på att ta vara på de tomma dagarna som kan fyllas med lite glädje istället.

Ekvation

Söndagar har aldrig varit en favoritdag ur godispåsen. Förut förknippade jag söndagsångesten med tidig morgon och en lång skoldag som väntade dagen efter, nu handlar det snarare om att Johannes lämnar mig och åker hem. Jag lämnas inte kvar ensam, jag har mina korridorkamrater som är fina människor att umgås med över en pizza och familjespel. Men det är ändå Johannes som vet vem jag är och som jag kan luta mig mot när något  i hjärtat svider. Och ibland, just i natt är det enkelt att känna sig ensam trots att jag är omgiven av elva korridorvänner.  Lund är fortfarande min stad och kommer att prägla mitt liv i ett antal år nu och jag har mycket kvar här.  Jag vill fortfarande finna mina smultronställen i Lund där jag kan sätta mig och bläddra i en bok, eller smaka på den bästa nationslunchen för det billigaste priset. Men mest av allt vill jag nog ha någon som betyder här. En vän som kan jag dela det bästa Glee-avsnittet med, saker som gör ont, eller prata om vacker musik med. Känslorna som flödar vill uttrycka sig, de vill finna ro och finna en takt i vardagslivet. Det är nog därför jag känner mig ensam ibland. Tankarna måste  snurra ett par gånger innan de kan landa någonstans och de hamnar bara tillbaka hos mig utan någon oförändrad respons. Det är det som är så fint med vänner, de fungerar som ett bollplank i vardagen och leder mig på rätt spår. Men att skaffa tusen vänner som ett plåster för ensamheten, hjälper inte, det lämnar mig trots allt bara med en äcklig växande tomhet hos mig.  Det handlar snarare istället om att tro på sin magkänsla, ge någon en chans,  och hoppas och tro att det ska leda någonstans. Vänskap och kärlek är trots allt en vacker ekvation och här i Lund ska jag göra mitt bästa för att lösa den.

20

Och så fyller jag 20 idag. Födelsedagar frambringar alltid lite ångest, precis som några högtider som midsommar eller nyår där allt ska vara en sjujäkla fest. Jag gjorde ett tappert försök att gå in på systemet bara för att jag fick. Men jag mådde bara illa och gick ut tomhänt. Jag är tillsammans med min knasiga Johannes ikväll och vi ska äta pizza framför p3 guld och jag önskar inget annat på min födelsedag. De som finns intill hjärtat har hört av sig, och med det är min födelsedag fulländad.

"Genus är mitt liv"

Jag har haft fantastiska dagar tillsammans med genusföreläsare och genuskursare. Den här kursen känns mer än rätt. Jag hade en föreläsare som var så inspirerande att jag ville springa ut och berätta hur viktigt det var att läsa genus för hela Lund. Jag fylldes av ren glädje när hon satte ord på vad jag tänkte och likaså gäller det med kurskamraterna som är på samma bana som jag.Utan tvekan den bästa läraren jag någonsin haft. Men jag vet att det kommer mer och det blir bara bättre. Kursböckerna verkar jätteintressanta, tvärtom brukar det annars vara med kurslitteraturen för mig, men titlarna, Kvinnopolitiska nyckeltexter, Kvinnor män och alla andra, Konstruktioner av klass och kön och Feministiska teoribildningar i rörliga bilder får mig att smälta. Och det bästa av allt är när vi har träffat studenter som går fortsättningskursen, eller tar sin kandidat i genusvetenskap och brinner för ämnet. "Har ni läst kvinnopolitiska nyckeltexter än, för den är så jävla grym!" och så står hon och håller i Simone De Beauvoirs stora klassiker.  Och en annan, "Jag vet inget annat som jag skulle kunna plugga, genus är ju mitt liv". Eller som en kurskamrat så vackert sa."Jag pluggar genus, för det är det enda som varje dag gör mig förbannad, får mig att le och som ger mig gåshud".

Svårt att skriva och beskriva.

Jag såg en bild från 1987 på mina föräldrar och syster på Santiagos flygplats som precis ska lämna Chile för ett nytt land. Jag hade aldrig sett en sådan här bild förut. Där står de står unga och frustrerade över Pinochets diktatur,inför ett vägskäl i livet. Och deras ansikten uttrycker den ovissheten om vad som väntar i Sverige.  Hela deras liv förändrades efter det fotografiet, nästa fotografi på de är i  Sverige. Och att se det här kortet blev så påtagligt för mig. De står inte och gråter på bilden, men de ler inte heller.  Deras smärta över att lämna det liv och framtid de har byggt upp i Chile och den ovissheten inför framtiden gör sig ändå klar. Tårarna brände igår när jag fann kortet, för jag kommer aldrig någonsin förstå hur min syster och föräldrar har upplevt det. Jag föddes några år senare, lyckligt lottad med föräldrar som hade en ok ekonomi och som inte längre levde på socialbidrag. Sen dess har det bara blivit bättre.  Därför är det är inte konstigt att min syster säger att jag är bortskämd och att hon och jag har levt olika liv. Fotografiet har hamnat som bakgrundsbild på min Iphone. Även om det gör ont att se bilden,påminner den mig om den styrkan de hade, vilket uppmuntrar mig att kämpa vidare och aldrig ge upp.

Ny början

Idag känner jag mig som ett litet barn som ska börja i förskolan. Skillnaderna är  dock påtagliga, jag fyller snart 20 och ska börja läsa genusvetenskap istället för att lära mig alfabetet. Jag har sett fram emot det här länge, redan då jag satt i medie-och kommunikationsföreläsningarna kunde tankarna flyga iväg om hur intressant det skulle vara att diskutera olika genusperspektiv istället för att lära mig om transmissionsperspektivet. Den här kursen är så viktig för mig. Både genus och feministiska perspektiv har legat nära om hjärtat sedan mellanstadiet då killarna började ta mer plats i klassrummet och fick göra som de ville utan några klagomål från lärare."Det är ju killar" Om det inte är journalistik jag vill jobba med så är är möjligen genusvetare vara en annan riktning för mig. Jag skulle därför ljuga om jag sa att jag inte var nervös. Jag har höga så förväntningar och är rädd att de kommer sjunka till botten precis som MKV. Men å andra sidan har jag träffat personer som själva eller som har vänner som har studerat genus i Lund och det verkar sannerligen vara en populär kurs med nöjda studenter. Passar kursen inte mig vet jag inte vad jag gör, antagligen förlorar jag hoppet på både feminismen och Lunds Universitet. Ja! Så viktigt är det här för mig.

Hattparty

Gårdagens bilder med middag och inflyttningsfest. Det var hatt-tema men dessvärre var det inte många lundastudenter som hade förstått sig på det. Det var i princip bara vi och fyra till som hade på sig hattar. Men kul hade vi det ändå. 

Iris

Iris mådde inte bra i natt och ville inte riktigt starta.  Hennes äppelmärke var det enda som lös , jag blev självklart otroligt ledsen och orolig när jag insåg att hon i princip var död och trodde att jag skulle förlora henne, vad skulle jag göra då?Jag kan inte leva utan Iris, hon är mitt liv. Jag gör ju nästan allt med Iris.Jag tog raka vägen vägen ner till sjukhuset aka "Mac store" med Erik imorse och det visade sig att hon inte hade större skador så hon blev hemskickad redan efter en timme.Tur, för nu kan jag publicera det här tack vare Iris och mitt liv har återgått till det normala igen. Om någon timme ska tre januaribarn firas med middag, varav jag är en och senare nalkas det inflyttningsfest, vi har nämligen en kamrat som har lämnat oss och blivit sambo med en vän. Intressant hur människors öden kan dela sig. Hur en person kan vara nöjd med sin plats och någon annan på samma plats önska något annat. Enkelt att ta för givet om man mår väldigt bra och har döpt sin dator till Iris.

Korremys

Det är väl tur att de i min korridor är konsekventa. Vi skulle ha dansat salsa i kväll, eller i alla fall ett försök efter vår salsakurs som vi tog förra terminen. Men med diverse tentor som de flesta har haft verkade människor lite alltför slitna.Min klass, som egentligen inte är min klass längre har planerat utgång på en dryg nation och jag känner mig inte riktigt exalterad över att cykla runt bland vindarna i natt heller. Jag stannar hemma och lagar middag med min korridor som känner mig bäst. Det blir nog väldigt fint ändå.

Jag kanske borde sova? Jag vaknade när det var mörkt och var tvungen att bege mig till en tenta och har inte fått en riktig sömndos än och känner mig rejält utmattad. Hela studie atmosfären har gjort att jag befunnit mig i ett vakuum där jag bara har försökt minnas och rabbla allt som jag har lärt mig. Nu när tentan är över så släpper hela garden och det enda jag egentligen vill är att dra täcket över huvudet med Bon Ivers röst i bakgrunden. Men andra planer står på glänt och det första jag ska göra är att bege mig till Malmö med Frida och Kristine för att fönstershoppa på rean. Det vet både de och jag att det inte är sant, det kommer nog sluta med en del påsar.

Jag besteg kullerstenarna idag, domkyrkan stod på samma plats som vanligt och killarna på bussen som satt bakom mig med påsar från systembolaget, förmodligen studenter stod och diskuterade diverse drycker som skulle fungera som bästa berusningsmedel under den kommande helgen. "En gång var jag tvungen att köpa öl från Ica". "Nea?! Fyfan...". Det var som om att staden hade stått stilla. Inte ens skånes starka vindar hade gjort någon skillnad. Men så på bussen satt även en tjej som samtalade i telefon och berättade hur det var jobbigt att vara ny, "jo jag börjar lära mig bussarna nu i alla fall" "Ja..det är åtta grader nu" "Ja de verkar snälla" När jag satt där och tjuvlyssnade på hennes citat kändes det så träffande. Jag var i hennes kläder för ett halvår sedan. Den osäkra novischen. Då allt var så hemskt nytt, människorna, staden, klimatet och studierna. Jag fylldes så starkt av egoistisk glädje när jag upptäcker att jag inte är där längre. Jag vet min stad, Lund känns som hemma och jag satt fånigt nog och log den sista minuten  hem och kände mig glad över att vara tillbaka i studentstaden.

En hel del teorier har avverkats idag igen. Mest för att repetera så att jag inte sitter som ett frågetecken på fredag. Det känns mycket bättre med den här salstentan än förra som gav mig en omtenta. Jag vet inte om det är för att jag är hemma i Småland eller för att jag precis har solat i Spanien. Eller så kan det helt enkelt bero på att jag pluggar på ett annat sätt. Istället för att plöja igenom alla böcker och alla sidhänvisningar har jag tillåtit mig själv att hoppa över det som känns orelevant. Dessutom har jag varit lite snällare mot mig själv, jag har en del pauser, och stängerna igen böckerna på kvällen för att umgås med vänner istället. Det är en konst det där, att plugga på en tenta. Efter ett tag lär man sig har jag hört.

Tragiskt

Det hade gått så bra. Jag kände mig ändå ganska redo för att ta tag i böckerna och läsa tills huvudet inte orkade mer. Dagarna innan dess har det mesta varit gripbart. Men idag så har motivationen och koncentrationen stått och dalat och jag hänger inte riktigt med på vad jag försöker lära mig. Jag har läst om diverse organisationsteorier och ledarskap och det är så tråkigt att jag tar kort på litteraturen och börjar att blogga istället.  Det får gärna vara fredag snart så att jag kan sätta mig i tentasalen och aldrig någonsin mer öppna en medie-och kommunikationsvetenskap bok igen. Fy.

Vindruvornas lycka

Jo i Spanien dricker man champagne vid tolvslaget. Men ännu viktigare är det att få i sig tolv vindruvor, en för varje månad, som ska ge tur för det nya året som väntar.  Ganska intressant upplevelse må jag säga.

Lunds guldmynt

Jag minns att i början när jag cyklade runt i Lund var rädd att att jag skulle börja ta för givet den mysiga atmosfären staden tillförde. Hela Lunds elegans består av små detaljer som ett valv innan ett trafikljus, eller alla dessa växter som bygger sitt liv på byggnaderna och bildar en vacker  fasad, eller en grön damm precis utanför skolan, eller universitetsbibliotekets byggnad och de där kullerstenarna som inte fungerar så bra till högklackat, men sannerligen fungerar som en stad att bli förälskad i. Å just det. Astronomihuset med sitt lilla torn som är lika beundransvärd varje gång. När jag är försenad till en föreläsning, trots den akademiska kvarten är det inte svårt att tappa fokus på vad Lund serverar mig.Det är precis som när jag befinner mig hemma i småland. Jag saknar alltid det jag inte har tillgång till. På torsdag befinner jag mig där igen och det ska bli helt ok.

En intensiv längtan

Det är en aning svårt att studera till en tenta när jag för några dagar sedan upplevde solen precis framför ögonen. Glass i en glassbar framför medelhavet var vår vardag. Nu sitter jag tillbaka framför de hårda böckerna och läser om gubbars teorier igen. Förhoppningsvis är det sista tentan och slutet på den här kursen.

Det här är dock väldigt  vackert, men det var dagar innan jul. Nu är det ganska mörkt igen.

Ruta 1

Jag börjar på en ny kula. Efter ett antal år med trasiga ord om brusten kärlek, funnen kärlek, löften, misstag, vacker musik, konserter, vänskap och all den lycka vill jag skapa något nytt som sätter igång mitt hjärta för skrivandet igen. Den här gången kommer det flöda mer bilder på vardagen istället, just nu flyter inte orden och meningarna samman som förut. Och den känslan är väldigt jobbig, speciellt när man brann för det innan. Men det är minst lika jobbigt att sitta vid sin Mac när fingrarna kliar och så gärna vill dela med sig orden som finns där inuti någonstans. Men vi börjar lugnt. Välkomna till Särla.