Jag saknar Sabina. Jag lovade mig själv att aldrig låta de komma nära igen, för jag vet hur det brukar sluta. De försvinner snabbt, och så blir det alldeles tomt och tyst i huset igen, och så blir jag mest bara ledsen och orolig. Men det slutar alltid med vänskap ändå, en långsam kärlek som sakta byggs upp, och försvinner de så gör det mest bara ont. För där försvinner någon som gett dig insikt i livet, där försvinner hon som du mest av allt vill ska stanna i trygghet och säkerhet så att ingen, någonsin, någonsin ska kunna röra henne, och där försvinner din vän. Tanken.att hon lever utanför vårt hem idag, är ja..ordgårinteattbeskriva. Men det är många tjejer som behöver hjälp, och vi går vidare...och det är också ganska jobbigt, att se så många försvinna men samtidigt månaden efter välkomna en annan, som att ingen annan har levt här och genomsyrat våra liv. Varje person har satt sin prägel på oss, och på mig, och det kan ingen ta ifrån mig.

 Men jag minns dagen hon kom för tre veckor sedan, hon satt där vid matbordet, nykommen, blyg, tyst och nervös. Den här helgen när jag var hemma hade något hänt. Mamma, Pappa, och Laura är som en familj. Hela den stela atmosfären är bortblåst och vi skojjar, spelar kort, skrattar. Hon ler, hon skrattar, hon mår bra, hon tycker om oss. Hon är en av oss.
och att se hennes glädje. Hennes utveckling på endast tre veckor, det gör mig lycklig. Livet känns på något sätt mer värt att leva och jag blir tårögd så fort mamma berättar att hon har börjat skaffa nya vänner och hjärtat det smälter hela tiden av  kärleken hon blommar.Det är alltid så, det går inte att undvika att älska dem.

 Jag vet inte hur mina föräldrar lyckas få varenda tjej att känna sig som hemma, att känna sig betydelsefulla och att känna sig älskade.

 Mamma och pappa är världens coolaste människor. Jag vet inte hur de gör. Och hur de går vidare, för jag vet att varje person vi har lärt känna genom de här sex åren har påverkat oss enormt. Hur och varför de har gjort det krävs en bok för att beskriva.