Svårt att skriva och beskriva.

Jag såg en bild från 1987 på mina föräldrar och syster på Santiagos flygplats som precis ska lämna Chile för ett nytt land. Jag hade aldrig sett en sådan här bild förut. Där står de står unga och frustrerade över Pinochets diktatur,inför ett vägskäl i livet. Och deras ansikten uttrycker den ovissheten om vad som väntar i Sverige.  Hela deras liv förändrades efter det fotografiet, nästa fotografi på de är i  Sverige. Och att se det här kortet blev så påtagligt för mig. De står inte och gråter på bilden, men de ler inte heller.  Deras smärta över att lämna det liv och framtid de har byggt upp i Chile och den ovissheten inför framtiden gör sig ändå klar. Tårarna brände igår när jag fann kortet, för jag kommer aldrig någonsin förstå hur min syster och föräldrar har upplevt det. Jag föddes några år senare, lyckligt lottad med föräldrar som hade en ok ekonomi och som inte längre levde på socialbidrag. Sen dess har det bara blivit bättre.  Därför är det är inte konstigt att min syster säger att jag är bortskämd och att hon och jag har levt olika liv. Fotografiet har hamnat som bakgrundsbild på min Iphone. Även om det gör ont att se bilden,påminner den mig om den styrkan de hade, vilket uppmuntrar mig att kämpa vidare och aldrig ge upp.