Ekvation

Söndagar har aldrig varit en favoritdag ur godispåsen. Förut förknippade jag söndagsångesten med tidig morgon och en lång skoldag som väntade dagen efter, nu handlar det snarare om att Johannes lämnar mig och åker hem. Jag lämnas inte kvar ensam, jag har mina korridorkamrater som är fina människor att umgås med över en pizza och familjespel. Men det är ändå Johannes som vet vem jag är och som jag kan luta mig mot när något  i hjärtat svider. Och ibland, just i natt är det enkelt att känna sig ensam trots att jag är omgiven av elva korridorvänner.  Lund är fortfarande min stad och kommer att prägla mitt liv i ett antal år nu och jag har mycket kvar här.  Jag vill fortfarande finna mina smultronställen i Lund där jag kan sätta mig och bläddra i en bok, eller smaka på den bästa nationslunchen för det billigaste priset. Men mest av allt vill jag nog ha någon som betyder här. En vän som kan jag dela det bästa Glee-avsnittet med, saker som gör ont, eller prata om vacker musik med. Känslorna som flödar vill uttrycka sig, de vill finna ro och finna en takt i vardagslivet. Det är nog därför jag känner mig ensam ibland. Tankarna måste  snurra ett par gånger innan de kan landa någonstans och de hamnar bara tillbaka hos mig utan någon oförändrad respons. Det är det som är så fint med vänner, de fungerar som ett bollplank i vardagen och leder mig på rätt spår. Men att skaffa tusen vänner som ett plåster för ensamheten, hjälper inte, det lämnar mig trots allt bara med en äcklig växande tomhet hos mig.  Det handlar snarare istället om att tro på sin magkänsla, ge någon en chans,  och hoppas och tro att det ska leda någonstans. Vänskap och kärlek är trots allt en vacker ekvation och här i Lund ska jag göra mitt bästa för att lösa den.