Från en väldigt svår och tvivlande början av veckan har det vänts till ett mycket fint avslut. Ett samtal med en vis syster som leder mig på rätt spår och låter mig inse hur mycket hjärtat slår för henne. Och sedan blev det torsdag, där väntade den potentiella vännen som talar härlig skånska och skriver vackert med sina glitter naglar.  Hela veckan genomsyrar mig samtidigt med dem intellektuella genusvetarna som vågar vara precis som de är, personer som är förtvivlade över maktfördelningen och som vill göra något åt den instabila situationen, och som till och med irriterar sig på Tyra Banks. Fantastiskt. Fredagen spenderades med en förfest i ett korridorrum där vi dansade till Edward Sharpe and the Magnetic zeros och till Göteborgskillen som ramlar och sjunger om Lena. Jag har hamnat bland människor fulla av inspiration och som öppnar mitt sinne för livet- Det finns så mycket mer som jag inte har andats eller rört än och ju fler människor jag delar tankar med, desto mer vill jag dela mig i bitar, för att kunna uppleva det som är kvar. Men det är väl nog därför vårt liv oftast tar slut när vi  blir skrynkliga och inte när vi är tjugo. Tillslut, inatt sjunger Laleh om kärlek. Du är min goda tanke, som fyller alla sprickor och då minns jag honom, han som jag alltid vänder mig till på kvällen och berättar vilka upptäckter jag har funnit under dagen.  Och det är fint det där, när några pusselbitar börjar sätta sig på plats utan att man riktigt har insett att det saknades några, men man kan visst må bättre än bra har jag lärt mig.